tisdag 24 januari 2017

En bra dag, till sist




När man som mest går och har synd-om-sig-själv-tankar-efter utdragen tand och fraktur i munnen. 

När man som mest går och tycker livet är ganska värdo. 
När man som mest går och tycker som bäst synd om sig själv - då är ju livet FANTASTISKT när veterinären ringer och säger att juver tumörerna i Tanias kropp var snälla.
!!!
Snälla. Allihop. Varenda en. 

Vår bruna, fina och bästaste dobermann mår tipptopp.
Gud vad livet känns BRA! 😃










lördag 21 januari 2017

Träningsbaby


Alltså - gissa åldern! 💗😊
Den här lilla söta ungen heter egentligen Jean Dark XS Pour Elle, hon kallas för Jackie och är 13 veckor.

Jackie älskar att jobba - som nästan alla dobermann, och hon har tur, för hennes husse Niklas, gör också det.
Tillsammans tränar duon ofta för superinstruktören Emma Willblad och jag får ofta bilder och film som visar hur fint det går framåt med den här lilla glada valpens träning.

För mig är det underbart att se "min" glada lilla valp få utlopp för sin energi på ett positivt sätt, utan skrik, tillhyggen och hårda nypor.
Jaag hoppas såklart att fler känner sig inspirerade av att se det här.

Som ett Ps kan jag berätta att Emma även har online kurser för er som bor långt bort. Smart va?

Hejja Jackie, Niklas och Emma - jag tycker det är SÅ kul att se det ni åstadkommer!



tisdag 17 januari 2017

Fredagen den 13:e




Sexlingarna är tjocka, feta och ytterligt söta.
De rapar lättjefullt när man lyfter dem, sträcker på sig, och piper snabbt efter mamma. Inte vill de ligga i någons famn inte!

Vi lyfter dem förstås ändå, njuter av den lätta tyngden, kupar händerna runt den lilla som för att skydda honom mot allt ont, och stjäl oss till en snabb doft av den trinda kroppen innan mammahund kräver sin baby tillbaka med krafsande tass och förorättad min.

Tiden går fort när man har roligt, och de små är redan tio dagar.
Tio dagar! -Snart öppnar de ögonen!
Snart pipskäller de!
Snart kan de gå!
Snart flyttar de!
Haha! Och snart kan de vinna CERT på utställning. Vi skrattar ihop, och funderar över framtiden.
Så mysigt det är med valphundar.

Sen kväll är de sega. Varför är de sega? För att det är sent? För att vi är trötta? För att det nästan är natt?
Nä.
Babyvalpar bryr sig inte om tiden.
Och det är alldeles svart ute. 

Jag håller den lilla i min hand, han ligger väldigt stilla. Ovanligt stilla.
Obehaget kryper innanför mitt skinn, vad är det som känns fel?

Valpen är tjock, fin, alldeles perfekt..... och välmående....  och …. Trött.
Brorsan lite bättre, men också trött. För trött.
Dotterns ögon hänger vid mina händer och mun. Väntar på vad jag ska säga.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns dåligt.
Valpen hänger i min famn. 

Vi sover en stund. Valparna inte alls. De piper.
Natten avancerar och de skriker.
Några äter, och de andra pipskriker, gnäller, klagar och mammahund blir nästan galen. Vi med. Babyskrik är det värsta som finns.
Olusten smyger runt i huset, och våra hjärtan bankar och hamrar oroligt i hela oss. Varför skriker valparna?
Varför äter de inte?
Vad ska vi göra?

Vi skruvar upp för värmen till modell bastu.
Peppar mammahund att hålla oron stången ”Det kommer att bli bra ska du se”, rädslan river i oss och även om hon bara är en hund fattar hon såklart att vi ljuger.
För det blir inte alls bra.

Första lilla valpbabysen dör tidig morgon.

Jag googlar Herpes, fading puppies och magsjukor, virus, bakterier och allt elände jag kan komma på.
Letar i minnet och på Facebook efter en nyckel till friskhet och glada valpar. Såklart jag inte hittar den, nyckeln alltså, och så hänger jag på låset när vår bästa valpveterinär öppnar sin telefonlinje.

Värme  -en sudd medicin- mjölk i magen och förstås is i våra magar, och tungan rätt i mun. Ja, man kan testa att be till Gud också, och så får man vänta och se.
Jojo, jag kunde egentligen råden jag skulle få. Men ändå...

Vi väntar, matar med mjölk, pussar på mammahund som är ledsen och så tar vi adjö av nummer två som blir Änglababy kort efter att brorsan åkt.
Det river i våra hjärtan och vi funderar på om alla ska dö nu? Vad kommer hända då? Vad säger mammahund isåfall?
Vad ska vi säga? Vad ska vi göra?
Hur gör man då? Om alla små valpar dör….
?

Vi tvättar allt – har vi en smutsbakterie i huset?
Vi låter ingen komma in – tänk om vi smittar dem?
Vi vill inte prata med någon – vi är ledsna.
Det är vidrigt, vidrigast när man mister små nyfödda. Livet har ju just börjat!

Fredagen den 13:e är nästan slut och det är livet för lilla problembarnet också.
Han somnar stilla in efter att ha kämpat och gråtit en lång stund. Han ligger innanför min tröja och kippar efter andan, och så är han plötsligt tyst. Borta.

Jag lägger honom med bröderna, funderar på vad jag ska göra av dem, funderar på varför jag föder upp och funderar på när de andra tre ska dö.
De får medicin och jag tar mina vändor till valplådan mest hela tiden.
Tvätten bågnar, familjens magar är hungriga och huset flyter.
Jag får ingenting gjort.
Kommer de tre att dö?
Är inte den här lite seg nu?
Jo.
Han är seg.
Jag lyfter upp den sega, han rapar och skriker efter mamma.
När jag lägger honom i korgen får han fatt i en tutte och diar ilsket. Väcker brorsan med sitt trampande och som genom en dominoeffekt vaknar den sista babyn och så äter de i kapp på envist killvis.

Tripp trapp trull. Mammas lilla hjärtegull.
Så söta de är, så söta de tre som dog var. Varför dog de?
Ingen vet.
Dottern och jag sörjer.
Vi tror mammahund också gör det.
Vi tre sörjer.

Lördagen den 14:e går. Nummer 15 och 16 samma lika.
Vi medicinerar, väntar, har hjärtklappning, undrar om de ska dö (eller kanske leva)?
Vågar vi hoppas?
När kan vi hoppas?
Nä, de dör nog. Lika bra att tänka så, så slipper man bli ledsen.
Och så hoppas vi i smyg.

De sex finns inte längre och det är galet tomt i valplådan.
Varför sade jag att jag inte ville ha sex hanar? SÅKLART vi ville ha sex hanar! Vi BEHÖVDE våra sex grabbarna-grus.
Jefla Hundguden. 


Vi har tre kvar.
Och tre som saknas 💔

Idag är det den 17:e januari. 
Valplådan börjar vänja sig vid inhysningen av trilligarna och inte sexlingarna. Vi börjar vänja oss vid att vi miste halva vår hett efterlängtade kull.

Vi vet inte varför de små dog.
Vi vet inte om de fick ett virus.
Vi vet inte om det var Fading Puppies.
Vi tror inte de hade herpes.
Vi vet bara att vi andas försiktigt, håller i hatten och hoppas att vi får behålla de små killarna vi har kvar.

Och så hoppas vi att resten av året 2017 blir bra. För nu har vi gjort absolutely totally slut på all skit som skulle kunna tänkas dyka upp det här året.
Kvoten på eländes elände är full. 


Vi har bara plats för lycka kvar 💗

Voff 






torsdag 12 januari 2017

Sveriges mesta patriot








Han sladdar in på uppfarten, stannar med ett ryck och kliver bestämt ur.
Bilen är just så som dyra bilar är, stor, stilig och tystgående. Mörk diskret färg, och en sån där halkig, snygg ratt av trä.  
De liksom bara swischar till den här sortens bilar, och så är de där, framför en.
Med ett tyst sus.

Jag ser honom genom fönstret och suckar lätt. Ännu en pitbull med en utländsk karismatisk husse. Kamphundar är fina, men de kräver lite speciell skötsel och jag är glad om vi inte har allt för många på Vita Huset. I alla fall samtidigt.
Eller....  inte alls, tänker jag med min morgontrötta hjärna.

Killen i den dyra bilen hinner förstås ringa på också -fast jag är snabb att öppna, hinner han RIIINGA tre gånger med bestämda fingrar, rycka i handtaget och stormar in medan jag snabbt backar undan för att inte ramla baklängels.

”HALLÅÅÅÅ!! TJENA TJENA!!” hojtar han glatt, skakar min hand och granskar mig från topp till tå.
”Är dy lite trött eller?” han väntar inte på mitt svar, och jag formulerar istället orden i mitt huvud;
ja tack, jag är hur trött som helst, och klockan är tidig morgon, men jag hinner hursomhelst inte svara.
Han är redan vidare i samtalet –monologen- medan ögonen far som pingpongbollar över vårt mottagningsrum.
”Jag har åkt chiitlångt för att komma till dig, jättejobbigt ba, men vill man ha den bästa är det så det få va liksom” säger han och snörvlar lite. ”Alla jag snackat me säger att dy e bästa hundtanten och ja, då får man åka lissom. Min hund ska ha det bästa, jag tolererar inget annat” Han lägger huvudet på sned, och blinkar.

”Okej, vad roligt att du hört gott om oss” säger jag och ler tillmötesgående, samtidigt som jag plockar fram pappren för att skriva in den unge mannens hund.

”Nähäpp, jag har hört massa goda ord om DIG, så det är till DIG jag ska överlåta min hund dy vet.” Han betraktar mig med intensiv blick, och berättar att hans hund är hans allt, mer än fru och barn faktiskt, men att det är viktigt att man håller reda på sina relationer, och kvinnor vill så mycket.
”Ja, så vi reser dy vet, en hel del, så min fru ska va nöjd, och då kan inte hunden hänga med. Och när inte hunden kan det då ska han bara ha det bästa dy vet va”
Jag tappar koncentrationen lite när han pratar, orden är snabba ut ur hans mun, de liksom hopp-studsar, och jag får koncentrera mig för att hänga med.

”Jag har kollat massor och alla säger dy är bäst och jag chhiter i vad det kostar, bara dy tar hand om min hund. Jag blir GALEN om min hund inte har det bra, han är allt jag har dy vet. Han och jag är bästa polare lissom”
Han snörvlar lite till och letar i jackan. Svär, letar och fiskar till slut upp en bunt sedlar ur bakfickan.
Tittar snabbt på mig, och lägger pengarna med en smäll på disken. ”Är dy dyr? Jag vill ha bästa priset för dy vet, jag är en bra kund. Men om dy är jättedyr så chhiter jag i det ändå, för min hund ska ha det bra”
Han väntar på att jag ska svara på om vi är dyra eller inte, och när jag inte gör det, rabblar han oberört vidare datum han vill lämna och hämta sin hund, hur vi ska sköta honom och att han vill ha klorna klippta.
Av mig. Ingen annan.
Jaha ja.

Jag skriver in hans önskemål i kalendern, och upplyser lite försiktigt trevligt att alla hundar hos oss måste vara vaccinerade årligen, samt försäkrade. Innan jag är färdig med meningen himlar han teatraliskt med ögonen, och viftar med armarna; ”Vem tror dy jag e va?! Såklart han är vaccinerad! Tror dy jag vill han ska dö eller?! Ha! Du kan ringa min veterinär, han e JÄTTEkänd och bästa veterinären i Sverige! Allvarligt asså!”

Han kastar ett öga på sin feta guldklocka och svär på sitt eget språk. Eller ja, jag vet inte om han svär, men det låter som en svordom. Och så fortsätter han på svenska;
”Chhit asså, jag måste russa. Jag vill att dy ska möta han, så han känner igen sig när han kommer sen. Jag springer å hämtar han!”
Och så vänder han på klacken, hastar la vistar ut i sin fina bil och jag ber en bön att ingen annan kund ska komma samtidigt som den musklade kamphunden gör entré.

För en gång skull blir jag lyssnad till av han där uppe i det blå, och jag är ensam med mina stora ögon när den unga hanen minuten efter gör entré på mitt jobb.
”Men det där är ingen pitbull!” utbrister jag, och misslyckas totalt med att hålla orden och tankarna kvar i min mun. Pinsamt alltså.
Hunden är smäckert byggd, välskött och ser pigg och nyfiken ut medan han vänligt viftar på svansen.

Den stolta hussen klappar ömt sin kompis på huvudet, och flinar åt mitt oerhört korkade uttalande.
”HAH! Har jag kanske sagt att jag har en pitbull va? Har jag det??” Han väntar inte nu heller på mitt svar, utan drar efter andan och talar kraftfullt om vad han tycker om sådana som till exempel jag – typ Qvisslingar, som springer runt med bland annat dobermann.
"En TYSK HUNDRAS…!" Det sista spottar han ur sig och skakar nedlåtande på huvudet.
”Näha du, inte jag inte, asså, HUR KAN man ha en TYSK hundras??”


Ögonen blixtrar där han står, hel och ren, guldsmycken som blänker runt hals och armar, snygga klackstövlar, skinnjeans och en uppknäppt vit skjorta med fina knappar.
Prydlig, mycket svart hår och karismatisk, tänker jag om honom, och försöker samtidigt få fatt i doften på hans rakvatten.
Hm, jag känner igen den… men nej, jag hittar inte namnet, utan rycks tillbaka när han med bestämd röst klargör att Sverige minsann är hans nya fosterland och sen högljutt deklarerar ”Jag ÄLSKAR Sverige! Mitt land är mitt allt dy vet, och när jag skylle ha hund, ja, då finns ju bara en ras att välja va, dy fattar eller hyr?
Sveriges natchonalras SÅKLAAART, vet dy vad det e?” frågar han och nickar gillande när jag pekar mot hans hund. ”BRA, dy är bra faktiskt. Jag gillar dig!” säger han glatt och deklarerar att alla minsann som älskar sitt fosterland BARA kan köpa en enda ras, den svenska Hamiltonstövaren.
Inget annat är försvarbart.
Såklart.

Han berättar vidare att han inte fattar att svensken köper terriers.  Han kan inte förstå att svensken köper fula tyska brukshundar och han kan inte begripa att svenskorna har små hundar från Paris.
”Nämen, dy vet, jag kolla direkt va, när jag skulle ha hund, vilken hundras som var mest svensk av alla, och då kynde det bara bli Hamilton. Dy, vet va? GREEEEEVE Hamilton.”
Han drar efter andan, släpar lite på ordet greeeeve och frågar om jag fattar vad han pratar om? Nickar gillande när jag öppnar munnen för att svara att jag känner till greven och hundrasen, men väntar inte på mitt svar, utan fortsätter sin svada med att han minsann ska anmäla sin hund till jaktkurs, för ”Man jagar faktiskt med den hära natchonalrasen, absolut faktiskt.”
Allt annat är otänkbart.
Faktiskt.

Hans fina hamiltonstövare börjar tröttna på att vara stilla, piper och sliter i kopplet. Krafsar och börjar studsa på sina unga ben.
Husse ser irriterad ut, hyssjar på sin hund och skakar på huvudet. ”Dy vet, han kan inte yppföra sig så bra än, jag går sån hära valpkyrs, men King liksom bara chiter i vad jag säger. Inte klokt va” Han rycker lite i kopplet, liksom för att hans hund ska höra efter vad som sägs, och fortsätter berätta att den här busungen King inte lyssnar, inte lyder och inte kommer när man ropar.
Fast, jo, alltså hemma är han som ett lamm, och de ca fyra timmar han motioneras ute av sin husse varje dag, är han också mest lydig, ja mest lydig och följsamn hela tiden, förutom när han rymmer, eller inte lyssnar. Såklart.
Såklart. 😊

Jag ler lite och säger att jag tycker han har en fin hund. Att de är ett bra par och så ser jag hur husse lyser upp.
Han nickar beslutsamt och deklarerar att han är glad att åkte ända ut till Vita Huset, för jag var ju verkligen bäst på hundar, fast jag har en sån där -han nickar ut mot tomten- och kastar en blick på min dobermann som leker i solen.

”Asså, jag FATTAR inte att du som e så nice, har köpt en tysk ras! Nä, det fattar jag inte!” Han flinar lite, nickar åt mig, berättar för sin hund att nu vet han var han ska vara när han måste på kollo medan familjen är borta. Vi tar snabbt i hand, och så är min explosive kund på väg ut till sin racerbil lika snabbt som han kom.

Jag hör honom innan jag stänger dörren; ”Dy vet King, tjejer är som nödvändigt ont va, men hon här verkar ju scchhysst va, här kan du bo medan jag e borta. Sen kommer jag tillbaka å hämtar dig”
De hoppar in i bilen, en på var sin sida där fram, och så swishar de iväg.

Jag går ut för att ta in posten, och betraktar bakdelen på den snabba bilen som försvinner bakom ett krön.
Ler lite,
och tänker för mig själv att jag ska sluta att döma hunden efter håren. 
😃



söndag 8 januari 2017

Underbara vinterdagar - Winter wonderland


KOLLA!!!

Ja, vi har haft en härlig helg, och en underbar Jul! Det här med att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder, det är faktiskt lite sant....
Vi har haft riktigt kallt här utanför Vita Huset, men som de vikingar  vi är, har vi njutit ändå! 😄
(Alla som känner mig vet att jag avskyr kyla, slask och bara längtar till värmen)

TJOHOOOOOO!!!!
Hela vår flock med skratt i blick och spring i benen! 

Tania med Vita Huset i Bakgrunden 


Springa lös, sol och en kompis - det är grejjer det!
Jonna och Hugo

Världens sötaste Hugge

Och Världens underbaraste Stornäsa - Tania

Luna tycker vi kan skynda på hem nu 

Tania och Twiggy - BFF 

Men Tania måste bara leta efter några små råttor först.... Kommer snart.... 

----------------------------------------------


Och så mina favvobilder från inomhus 😍

Twiggystyle på vilandet 

Och Tania är som de flesta dobbisar, en riktig Knähund 💕
Mobilbilder som jag minsann tagit själv :) 

fredag 6 januari 2017



Hur snabbt man kan mista en linje.
Eller två.

Eller fler ....
Våren och sommaren under året 2016 var tufft för oss som kattuppfödare. Från att ha haft ganska många honor att tillgå, känt glädje, stort hopp och hunger på framtiden, kastades vi plötsligt ner tillbaks till ruta 1.
Eller -1000 om man ska uttrycka det mer realistiskt.

Jag hängde under flera veckor läpp, tyckte lite synd om mig själv, innan jag skärpte till mig, och hittade andra lösningar. (Och nya blivande avelshonor)
Tack till familj, goda vänner och uppfödarkollegor för pepp! (TACK! Ni vet vilka ni är 💖 ).
Förstås har vi skakat av oss det ledsna, försökt lära oss av våra upplevelser, och tagit nya tag. 
Det är så livet som uppfödare är.

Jag tänker att andra som vill avla, eller bara är intresserade kanske har nytta av våra erfarenheter, och har bestämt att jag ska samla några av dem på pränt för den som vill läsa.

Här är nummer tre i raden:


Tigermamman




Lilla Tigermamman besökte oss -för vilken gång i ordningen vet jag inte- men att det var absolut sista, det VISSTE jag.
Finito, slut, jag vill inte mer. Trött på att para katt, trött på att hoppas och trött på allt jobb.
Himla katt att inte bli dräktig alltså. 😕

Tigermamman har inte gillat herrn jag valt ut åt henne, så den här gången hade jag försökt gå henne till mötes och bytt hane.
En eldig rödhårig man i sin bästa ålder, charmig karaktär och ett fantastiskt sätt att få kvinnor på fall väntade henne, och även om jag kände mig pessimistisk grodde ett litet frö av hopp där inne i mitt uppfödarhuvud.

Och såklart det funkade!
Tigermamman föll pladask, kärlek uppstod och fru katt åkte sen hem till husse fodervärd, för att bli kastrerad två månader senare. Ja, alltså när vi konstaterat att hon gått tom – jag visste ju att det inte skulle ta sig.
Fast så blev icke fallet, då skulle ni ju aldrig läsa de här raderna och jag skulle inte ha en historia att berätta. 😉

Tigermamman blev nämligen dräktig. På typ femte försöket (skam den som ger sig!), byte av hane och en stor portion tur blev det ett glädjersultat, och den enda honan jag hade från en gammal, sund och frisk linje skulle alltså inte ta slut. Jisses så glad jag var!!

Veckorna närmade sig, och den blivande mamman anlände en eftermiddag vi var lediga från jobbet.
Hon installerades i sitt rum, vi sätter förstås aldrig ihop våra egna katter med de få vi har ute på foder.
Eftersom hon varit hos oss förut kände hon igen oss alla, precis som vi med henne.

Lilla Tigermammans mage var stor och rund och hon stånkade lätt så fort hon skulle röra sig eller klättra i katträdet.
Just trädet ville hon gärna sitta i, helst så högt upp hon kunde komma, med span ner på oss -fula människor- som hon helst morrade åt.
Tigermamman var onekligen inte glad åt situationen att komma till Vita Huset, och det lät hon oss alla veta på de flesta vis en katt kan meddela sig.

Ofta tog jag en bok, eller datorn med mig in och försöket jobba samtidigt som jag umgicks med den motvilliga damen.
Eller ja, umgicks och umgicks… JAG pratade och läste för mig själv. Fru katt studerade mig med högdragen min och de enda ord hennes mun släppte ut var ett nådigt morr, som talade om att hon inte bet mig för tillfället, och att jag allra nådigast var tillåten att vistas på hennes domäner, men att jag inte heller skulle förvänta mig mer.

Jag tittade till henne allt som oftast, inte bara genom den gallerförsedda dörren till hennes rum, utan titt som tätt också några minuter tillsammans med henne.
Hon muttrade surt, jag pratade gulligt, hon kastade ett fulöga och jag gick efter några väsande svordomar.

Så en natt när jag gjorde mitt dagliga, eller kanske jag ska säga mitt nattliga besök, var de där. Fem små underverk sov tryggt i sin mammas famn, rentvättade, matade, pussade på och oändligt omhuldade.
Tigermamman hade gjort allting själv och hennes ögon var förälskade, lyckliga, trötta och stolta.
Hon lyssnade noga på min röst när jag berättade för henne att hon var världens bästa, och hon åt girigt av fisken hon fick på sängen.
Hon accepterade att jag bytte filtarna mot ett rent och mjukt täcke och när jag ville titta på de små fick jag en snabb audiens.
”En, två, tre, fyra och fem” Jag rabblade kön, färg och status på mående, och så fick jag en smäll på handen av en kloförsedd tass som krävde tillbaka sin avkomma. Bums och på momangen!!
De djupblå ögonen kneps ihop med bestämdhet och jag förstod att det var dags att lämna boet och gå.
När jag stängde dörren bakom mig såg jag Tigermamman lyckligt breda ut sina långa tassarmar runt femlingarna och dra dem tätt intill sig. Hon borrade ned huvudet till de små och spann så jag hörde det ändå ut i köket.
Tigermamman såg nöjd, stolt och lycklig ut. 


Nybliven Mamma. Bland det finaste som finns 💗


Hela familjen vill förstås se babysarna, och ett foto till husse fodervärd hade vi också tänkt oss. Dagen efter troppade vi upp, tände försiktigt ett ljus och viskade till den lilla familjen att vi var där.
Samtidigt med att vi satte oss runt boet möttes vi av ett avgrundsvrål. Ända ner i magsäcken tror jag vi alla såg, när Fru katt talade om för oss med sin barskaste och mest arga röst att det kund vi helt enkelt FETGLÖMMA!
Lämna mat, städa lådan, byt vatten och STICK HÄRIFRÅN FÖR BÖVELN!! 


Den här bilden illustrerar väldigt väl hur det blev hemma hos oss.
Jag har stulit den från nätet, eftersom det av förklarliga skäl inte gick att få till ett foto från vår egna upplevelse. 


Okeeeeej.
Detta var en ny situation för oss alla.
I snart 30 år har jag fött upp katter och hundar, många små har sett dagens ljus hos oss, och många, många mammor har kommit och gått. Förstås mest våra egna, men även en hel del mammor som lånats in, och som fungerat alldeles utmärkt.
Vi förstod dock alla att Tigermamman menade allvar och lämnade slokörat rummet.

Ganska snart efter förlossningen blev Tigermamman lite slak. Hon lugnade sig med det arga, skötte sina barn, men kändes så där… ”stillsam”.
Katter som är stillsamma ska man se upp med, det är liksom varningsflagga på dem, och är de dåliga så blir de fort väldigt dåliga. Så var det med Tigermamman också.
Hon slutade äta, gå på lådan och att vara arg på mig.
Nästan i alla fall, men mest bara för att hon inte orkade.

Jag ringde veterinären, berättade om vår temperamentsfulla dam och att vi var tvungna att komma in.
Vi förstod att det inte skulle bli roligt, för än hade Fru mammakatt krafter kvar.

När vi anlände till kliniken – jag svettig efter en kamp att få den arga kattdamen in i en bur, arga mamman arg på mig efter att ha skilts från sina ungar- stod personalen klar att ta emot oss.
Lätt nervösa men också helt på det klara att detta skulle gå fort, utan bedövning och bråk, så de små hemma kunde få tillbaka sin mamma snarast. Utan bedövning i kroppen som kunde ställa till det ännu mer med hennes humör, och mjölk till de små)
Ja, vi var liksom alla överens.
Utom Tigermamman.

Hon slogs för sitt liv, hur många höll vi henne? Jag vet inte, men det GICK!
Efter svordomar, böner och en stor portion envishet var vår trötta Mamma röntgad, sprutad med diverse mediciner och genomgången på kors och tvärs.
Det fula problemet löste hon dock själv i rena ilskan – den otäcka förstoppningen hon hade släppte i en megastor BAJS-explosion på röntgenbordet och tja, över alla dem (oss) i närheten. Vi som blåhöll katten liksom. (TUR att jag har världens bästa veterinärer som hjälper oss när det blir fel)
Skithemskt var det. 💩

I alla fall så fick vi fortsätta hålla som bara dem, städa, tvätta och be böner att allt skulle bli så rent som möjligt, fortast möjligt och så – SKJUTS in i buren och HEM.
Phuuuuu.

Nåväl.
Jag kan berätta att Tigermammans och min relation efter denna… incident blev lätt ansträngd. Den var ju inte sådär tipptopp innan, och efter besöket hos veterinären var det faktiskt sämre.

Rent krasst så var det svårt att göra de dagliga sysslorna man som uppfödare behöver göra när man har en kull bebisar.
Den arga mamman var liksom i vägen.




Ibland kom husse fodervärd på besök. Han kunde förstås göra vad han ville med den lilla familjen. Lekande lätt tog han hand om städningen, bytte filtar, pussade alla de små och kramades med den kurrande, kuttrande och plötsligt pussvänlige, svikaren Tigermamman.
Hon knep ihop ögonen till arga streck när husse åkt, stirrade på mig och talade om att jag inte skulle inbilla mig något.
Det gjorde jag inte heller. Men det skulle vara skönt att sköta om henne och ungarna utan att försöka lura åt sig de små, en och en för att kunna socialisera dem, vänja dem vid oss och att bli burna, kramade och pratade med, utan att Tigermamman gick upp i atomer.

Mamma katt fortsatte att sköta sin små alldeles excellent. Hon matade, lekte, tvättade, uppfostrade, städade och mjauade med sina barn, njöt av dem - och avskydde oss.
Tiden gick och de små växte.

Tigermamman lugnade sig pö om pö, och när de små var 12 veckor fick hon åka hem.
Vi släppte ut ungarna i huset, vande kullen vid oss, hundar och allt som finns i ett normalt hem.
Det gick bra, även om det var ett hästjobb, och de små är idag alldeles underbara individer.
De älskar människor, leker, kramas och busar mer än gärna. Precis som vilken normal katt som helst.






Tigermamma har åkt hem till husse och hon har dessutom blivit kastrerad.
Jag tog det svåra beslutet att inte avla mer på henne eftersom hon var alldeles för arg på oss tvåbenta.
Och nej, hon ääälskade husse, men att hata alla andra så mycket (inget hon gjorde till vardags, bara när hon var dräktig och fick sin kull ska jag dock tillägga) tycker jag som uppfödare är en dålig egenskap. 





Hade lilla Tigermamman levt fritt i naturen hade hon varit den bästa av bästaste mammor;
Hon parade sig enkelt med den hanen hon gillade.
Hon hade en finfin dräktighet.
Hon födde sina ungar plättlätt och utan vår inblandning.
Hon fostrade kullen, matade alla barn och var en exemplarisk mamma.
Och hon var fruktansvärt störd av oss tvåbenta hela tiden hon hade ungar i magen och ungar att sköta.
Ohållbart tycker jag, och dessutom väldigt jobbigt för både oss, mamma katt själv och inte minst ungarna. 

Som uppfödare lever jag efter devisen att ”Allt är ärftligt” och detta upplevde jag som svårt att handskas med.

Tigermamman blev en glad kastrat, och hon gav mig många tankar och en bra erfarenhet som uppfödare. 





--------------------------------------------



Vill du läsa del ett av mina tankar kring hur det är när jobbiga saker drabbar en i ens kattuppfödning, klicka HÄR "MINA HJÄRTEBARN" 

Vill du läsa del ett av mina tankar kring hur det är när jobbiga saker drabbar en i ens kattuppfödning, klicka HÄR  "Dr Jekyll and Mrs Hyde" 








torsdag 5 januari 2017

Vill ni se nåt gulligt?



TACK för alla gulliga tankar, hälsningar, uppmuntrande ord och hejjarop!
Vi har hämtat oss, sovit i fatt och känner oss ganska ok faktiskt.

Annie och hennes sex små Prinskorvar har det fint, Grabbarna Grus är redan tjocka och underbart söta - till och med Problembarnet 😂

Mammakatt och hennes trio har det också fint, och vi håller andan, och hoppas det fortsätter vara så. Katter kan vara knepigt att föda upp, men just nu tänker vi inte på det,
utan bara njuter av våra små 💗


onsdag 4 januari 2017

Jorden runt på 80 dagar – eller tre klinikbesök på en dag




Ja, visst låter det kul?
TRE veterinärbesök på 12 timmar. Och jag poängterar; med TRE olika djur. Mmmm. Det går bra nu liksom.
Not.

Förra året var ju inte precis någon hit vad gäller vår kattuppfödning. (Läs bla HÄR  och HÄR ) Så en sak visste jag i alla fall, och det var att 2017 skulle bli en nystart. Bort med det dåliga – IN med det goda! För hur mycket otur kan man ha? Kvoten blir ju full nångång.
Jajamen!

Under ett par veckors tid har vi sett en ful knöl växa på ena tikens bakben. Den ploppade upp ganska snabbt och gav mig ont i magen.
Hård, stor som en fet ärta och envist växande på benet som en oinbjuden fästing, satt den knökafast och gjorde min jul lite lagom (o) rolig.
Ja, kompisar skaffade han sig också – flera fulingar växte i juvret upptäckte vi, och så gungade mitt nyårsfirande betänkligt oroligt.
För som hundägare känns det olustigt att veta att ens bästaste fyrbenting kanske inte ska bli 37, ja, inte ens 12? Livet kan gå fort, åt alla möjliga håll och kanter, det har jag lärt mig.

De där tankarna har jag gått och ruvat lite på, men tog förstås mod till mig och hittade en tid på en större klinik som tog bort elaka-ärtan och gav mig svar en kvart senare; Fästingen på benet var en talgkörtel. Halleluljah!!
Jag flög ut från kliniken, sköt bort tankarna på resterande knölar som också måste bort, och bestämde mig för att bara vara glad!

Jag var glad när jag körde hem, glad när jag handlade och GLAD när jag ramlade innanför dörren hemma.
Trött, famnen full med matvaror och eftermiddagsstress över allt jag missat att göra efter att tiken, knölen och jag förlustat oss på djurkliniken alldeles för länge.

Dottern möter mig med barnmorskeblick.
Katten har fått en unge, den satt som berget och jag DROG ut den så mycket så tassen är blå. Kattungen är förövrigt vit konstaterar jag när jag ser den, vit som snö och medtagen efter sin omilda, men behövliga start i livet.
Mammakatt är stolt som en tupp, spinner, trampar, tvättar sin lilla och håller ömt om den på finaste kattvis.
Det finns nog inte stoltare och gladare mammor än katter….
Tillsammans med mammakatt ligger bästa kompisen… - hundkompisen. Tjejerna har hängt ihop som ler och långhalm de senaste månaderna, sovit ihop, tjatat om kramar ihop och ja, mest bara legat i en hög ihop.
Väldigt gulligt faktiskt, speciellt som man kan fundera på alla förståsigpåare som alltid säger att hundar och katter inte kan prata, och att ”hundar och katter inte kan ha en relation”
Eh va?

Nåväl.
Mammakatt har fått en son, och förstås glömt sin bästa kompis.
Det gör inte så mycket för bästa kompisen har glömt henne med. Hon hässjar, stirrar tomt bort, utåt och mest av allt, in i sig själv.
De tänker föda samma dag…..!
Båda mammorna ligger där och har glömt oss tvåbenta.
Det gör inget, de är underbart söta, och jag sitter länge, länge och bara betraktar dem, och deras mys ihop – var för sig.



Mammakatt kämpar på, och efter ett par timmar är jag nästan svettig jag med. När någon krystar och tar i är det svårt att sitta oberörd och inte bry sig…
Jag inser ganska snart att det är problem på G.
Fan också på ren svenska.
Fan, fan, fan.

Det är jul, det är sent och jag ska hitta en som kan hjälpa oss att få ut kattungarna. Det gör jag, och få minuter senare är vi på väg.
Tjutande, orolig och ledsen mammakatt, jag med tungan rätt i mun och kanske lite hård på gaspedalen.

Veterinären som jag ryckt loss från middag, nattning av barn och en mysig familjekväll är vid gott mod, undersöker, pratar och viftar med sitt trollspö, dvs sömnmedel, skalpell och sax. Så sover mammakatt på bordet, och märker inget av allt som sker runt henne. Det är jag tacksam för.
Hon blir rakad, tvättad, fastspänd i en slags vagga, inpackad i steril plast och märker inget när hennes fina mage öppnas och skikt efter skikt blottas eller när veterinärens flinka fingrar försiktigt petar, pillar och bökar efter de små.

Hon hojtar glatt att det minsann var de STÖRSTA kattungarna hon sett, typ modell MARSVIN!!, och så svär hon lite och gräver, kämpar och lyckas till slut baxa fram två JÄTTESTORA (för det ser jag också), men söta små nya världsmedborgare.
Duon är medtagen, trött och inte så pigg på att andas eller alls slitas ut av jobbiga händer som kräver att de ska andas själva, pipa och visa att de lever.
En lång stund får jag massera, värma och till viss del behandla ganska omilt, innan de börjar ge ljud från sig, och äntligen börjar jag också se att den fula blå tonen i dras ansikten börjar försvinna och ersättas med levande, fin och rosa färg.
De skriker för full hals, och både veterinär och jag skrattar högt! Vi tittar lite, mest jag, för mammakatt ska sys ihop och kräver full koncentration av sin djurdoktor.
Jag fortsätter massera och smeka de små, som jag nu har stoppat innanför min skjorta. Bästa värmen J


En bror och en syster 💖

Det hela går bra, mammakatt vaknar, hon är förvirrad, orolig och har kissat ner hela sig. Vi städar, tvättar och kramas med henne. Hon piper ledset och skriker högt när jag bär ut henne och de små i bilen som vi värmt upp, innan vi vågar oss ut med den lilla familjen.
Det skymmer, snön faller i fina flingor på min näsa och jag känner att det ska bli skönt att komma hem. Jag är trött efter en lång dag på jobbet, med knöl på klinik och avslutande kejsarsnitt och krävande mammakatt.

Det plingar i min mobil, och på displayen blinkar en liten svart puffvalp med tillhörande meddelande;
”Annie valpar, här är den första. En hane. När kommer du hem?” Jajamensan, det nya året ligger i – jag ler för mig själv och åker lugnt hemåt med katterna bredvid mig i två korgar.

Hemma är mammakatt förvirrad. Hon beter sig som nysnittade katter ofta gör, vägrar ligga med sina små, vinglar ut på golvet, orkar knappt gå men har gett sig den på att hon ska strosa omkring.
Var hon har tänkt sig vet hon inte, men framåt, bortåt, blickar hon.
Jag vet att det är så, ändå blir jag lite irriterad – kan hon inte bara lägga sig hos sina ungar? Det kan hon inte.
Jag värmer en skvätt mjölk och ger ungarna, tvättar dem i rumporna och masserar magarna. De piper övergivet, men tystnar när jag lägger dem i boet på värmedynorna. De sover med  mätta magar, trutar lite med munnarna och förstår inte mycket av det som händer runt dem.
Bra, för deras mamma är fortfarande inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon vinglar in i kattlådan, ramlar, ut igen, vill dricka, men fastnar med huvudet strax ovanför vattenytan och bara stirrar på det.
Jag sprutar försiktigt in lite i hennes mun med en plastspruta jag fått från apoteket. Sedan tar jag henne och lägger i boet och sätter mig med datorn, en kopp te och påklistrat lugn. Ungarna lägger jag tätt intill henne, klappar deras stissiga och nyopererade mamma medan jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.

I rummet bredvid föds hane nummer två, och strax efter kommer trean, också det en kille – jag ser deras söta ansikten på displayen på mobilen.
Dottern hjälper dem till världen medan jag är sällskap till mammakatt som under inga villkårs vis vill vara ensam.
När jag smiter ut för ett toalettbesök skriker hon övergivet efter mig, och kastar sig ut på golvet där hon halkar och ramlar. Suck.

Tiden går, de små kattbabysarna äter inte gärna, och vi trugar dem med tutte från mamma som vi klappar och övertalar att ligga still. Det går sådär, och de vill hellre ha den uppvärmda mjölken på flaska vi ger dem när vi gett upp.
Den sista slatten trycker jag ut i stänk över de små, överallt och på minsta fläck sprutar jag mjölken, och mammakatt slickar det förnöjsamt i sig medan hon städar de små lite extra för varje sprut.
Ha! Vi ska nog lyckas tänker jag och motar bort trötta tankar.
Snart tar hon hand om dem själv.




Dottern börjar bli också bli trött, och vi bäddar till henne i kattrummet. Tätt intill den lilla familjen ligger hon och mammakatt blinkar förnöjt när jag släcker ljuset och byter uppdrag.

I det andra rummet sjunker jag ner i saccosäcken bredvid Annie som förstrött tittar upp och ser sliten ut när jag tvingar henne med mig ut i mörkret.
Värkarna har hållit på ett tag nu, och inget händer. Med andra ord är det dags för spring och hopp.
Det gör vi ett tag, den födande lilla hunden ovilligt och förvånat, jag peppande och kommenderande och lika trött egentligen.
Annie kissar länge innan vi går in, klämmer extra och blinkar förvånat när jag lyser på henne med min pannlampa. Här ska ingen valp ploppa ut i snön utan att vi upptäcker det! 😊

Hon springer upp för trapporna, sladdar runt hörnet och kastar sig in i rummet där hennes små söner ligger.
Värkarna rullar över henne och hon krystar allt hon kan. Jag betraktar henne förväntansfullt och sen förvånat när ingen valp gör entré.
Och så tvättar jag händerna, klipper mina naglar (som jag äntligen fått långa och fina) och känner försiktigt efter där inne.
Lilla mammahund är snäll och låter mig undersöka henne.
Jag känner – allra längst in- en valp, en tass och en nos. Tror jag. När jag är klar kommer en våg av nya värkar, och valpen lyser fortfarande med sin frånvaro.
Fan också.
Klockan är över midnatt, jag är trött som en gris och valparna är fast inuti sin nu ganska slitna mamma.

Tankarna fladdrar i mitt huvud och jag rekar vilket sjukhus för djur som är närmast, och som inte innebär att jag måste åka till ett Anicura eller Evidensia.
Jag gillar inte de här riskbolagen som klampat in på djursjukvårdsmarknaden, trissat priserna till oigenkännlighet, gjort kunder och utövare osams och tömt veterinäryrket på en stor portion gott rykte.
Det får bli Ultuna – 30 minuter bort och oftast väldigt bra.
Jag gör som jag brukar, ringer och kollar om de har tid och inte en massa andra akutfall, packar bilen som jag värmer innan, letar efter något att ha de nyfödda valparna i och som också rymmer eventuella flera valpar.
Och så kör vi.

Stackars Annie. Mitt i sin förlossning måste hon åka bil, oroa sig för sina små och fundera över vad som ska hända.
Men allvarligt Jeanett?? Annie är en hund. Hundar tänker inte så.
Nähä.
Nä, det gör de kanske inte.
Eller gör de det?
Inte vet jag. Men synd om henne tycker jag i alla fall.

Väl framme –tack och lov för storytel och en möjlighet att skingra oroliga tankar – parkerar jag rakt utanför kliniken och ringer på med kalla fingrar. Annie huttrar bredvid och valparna piper i korgen.

Vi blir insläppta i ett fint rum direkt och Annie boar ner sig i den väntande korgen med mjuka filtar personalen ställt fram. (Mycket trevligt för en sliten uppfödare och en orolig mammatik att få en egen plats direkt till sig och sina små, tack!)
Annie undersöks direkt, röntgas och får kollat sitt blodvärde.

Hon har tre små barn kvar i magen, och en liten älskling har hamnat alldeles fel. Han ligger med ett ben fram och ett bak och dessutom vikt på något underligt sätt och har alldeles tappat orienteringen och är på väg in i fel horn och inte ut i världen alls. Allt det här vet jag förstås inte nu, utan veterinären berättar det efter att hon plockat ut trion.
Stackars Annie som kämpat så!

Efter ytterligare en seg timme är alla undersökningar med vidhängande resultat klara och det är slut på Annies kämpande.
Hon hämtas till operation av en gullig sköterska och så är det bara tre nyfödda valpar och jag kvar i rummet.

Trion väntar på mamma under en värmelampa


Jahapp ja.
Jag är så TRÖTT. Det går ju inte. Ska jag köpa kaffe i det fina väntrummet måntro? Jag såg en maskin. Näe, då får jag ont i magen…. Jag surfar istället.
Och så surfar jag lite till.
Och så surfar jag ännu mer.
Men HERREGUD så jefla LESS jag är på att surfa!!
Nu vet jag allt om mina vänners –och några till- statusuppdateringar, vilken middag de ätit, hur julen varit, vilka som fått valpar, vem som köpt ny katt, ridit i vackert väder, när solen går upp och vem som separerat.
Det värsta är att jag struntar i det.
Jag vill ha min hund nu.
Oron fladdrar i magen. Tankar som inte är så bra tittar förbi. Tänk…. OM…. Hon dör? Vår ögonsten. Dotterns älskade lilla hund.
Bara för att vi skulle ha valpar.
Jag motar bort skiten.
Stick!
Ingen har väl dött av ett litet kejsarsnitt. SÅKLART vår hund mår finfint.
Så det så.

På väg ut i väntrummet för att låna en tidning möter jag en sköterska och en korg. Hon hojtar glatt att här kommer hon med tre fina grabbar.
TRE GRABBAR.
!
?
Men vad faaaaaan.
Det är fel. Fel rum!
Vi ska INTE ha tre grabbar.
Vi HAR redan tre grabbar.

Såklart det inte var fel.
Såklart vi har åkt ända till utlandet, parat med en superhane och det blev inte en enda tjej till oss.
Husse kommer bli lycklig. Hmpf 😞

Sköterskan lyfter på handdukskanten och visar fram tre små trötta trollungar. En är lilablå i ansiktet, på halsen och i nacken.
Problembarnet döps han snabbt till av dottern när vi senare kommer hem, och det är ju ett passande namn.
När jag nu står och betraktar honom tror jag han kommer dö.
Blålila i skallen, platt i kroppen, rosslig anhämtning och med sig en FETräkning som jag vet att jag ska få på grund av honom, ligger han där och ser ganska ….. ful ut. Sköterskan tittar på mig och räcker mig alla valparna.
Ger mig en snabb statusuppdatering på kön, vikter, färger, hårlag och i vilken ordning valparna kommit ut.
Jag är mest intresserad av mammahund och hon avbryter mig med att ”tiken mår fint, hon sys ihop nu och du måste hålla koll på Problembarnet. Han mår inte så bra och har blåmärken överallt. ”
Jaja, svarar jag och tänker att vi kanske ändå inte behöver sex hanvalpar….

Värmelampan lyser fint över grabbarna grus, jag nattar dem försiktigt och så väntar vi på mammahund.
Vi väntar.
Och väntar.
Jag blir galen.
Jag får stress.
Valparna piper.
Valparna skriker.
Valparna bökar.
Värmelampan lyser.
Den jefla klockan på väggen tickar.
Mina ögon hänger på trekvart och jag svär för mig själv.
Fasiken för alla som ligger i sina varma sängar och sover!!

Fasiken för sköterskan som är så glad och pigg.
Fasiken för klockan som envist klampar framåt.
Fasiken vad TRÖTT jag är.
Vi väntar.
Jag blir galen igen.
Klockan blir 03.
Klockan blir 04.
DÅ kommer de med Annie.
JA!! Vi ska hem!!!!!!!!!!!!!

Det ska vi inte alls.
Annie är totally slut.
Ögonen hänger på trekvart, tungan utanför munnen är fistorr och blekrosa. Hon ligger under ett lager av filtar och sover som en stock.
Jahapp.
Vi baxar ner henne till sexlingarna som gapar över hennes spenar som svultna fiskmåsar och struntar i att de säkert smakar apa efter all desinficion. Sköterskan kopplar dropp och jag klappar henne förstrött, noterar den äckliga lukten av gas från hennes mun och lyssnar till veterinären som joinat oss för att ge mig ytterligare en statusuppdatering om Annies mående.

Hungriga killar och sovande mamma

De går och kvar i rummet är mammahund som sover, fem mätta och belåtna smågrabbar, en blålila liten fuling och jag som är så trött att jag knappt kan stå på benen.
Turligt nog för mig behöver jag inte det. Det finns stolar för trötta hundägare.
Jag testar alla två, de ser likadana ut, men jag provar ändå, allt i hopp om att vakna till.

Klockan blir 05 och personalen kommer och tittar till oss. Annie tittar ingenstans och de går igen.
En halvtimme senare kommer de med mjukmat i hopp om att den nysnittade mamman ska vakna till liv av doften.
Det gör hon inte.
Jag kan dock knappt stanna i rummet av stanken och går direkt ut i väntrummet och köper en kall dricka för att ha något att göra. Efteråt får jag lite liv i min hund genom att uppmuntrande prata och klappa henne entusiastiskt.
Snälla Annie…. Vakna nu så vi kan åka hem. Vakna nu så jag kan få sova innan jag ska jobba.
Annie blinkar mot mig med slöa ögon, mumsar sakta i sig maten jag trugar i henne och somnar bums när den är slut.
Klockan blir 06 och personalen återkommer.
Nej jag får inte åka hem.
Ja det ser att Annie ätit.
Nej, jag måste stanna.
”Vi kommer tillbaka om en liten stund."

Jag blir galen av att vänta.
Jag surfar lite då.
Mobilen blinkar till och jag får ett meddelande från idiot-Telia om att jag förbrukat min surf. Vad FAN.
Skit samma. Jag vill ändå inte surfa. Jag vill hem. H.E.M.
Klockan blir 07 och veterinären tittar in. Tycker att Annie ska ha lite mera dropp, ordnar det och lämnar mig med de sovande sexlingarna, den trötta mamman och klockan som ticktackar på väggen.

Jag orkar inte ens bli galen.

De kommer tillbaka en liten stund efter och när jag insisterat på att JAGMÅSTEFÖRBÖVELENHEEEEEEEM skriver de ut oss halvåtta och hjälper mig ut i bilen.

Foten på gaspedalen, kaffe trots att magen ylar nej gör att jag håller mig vaken, pigg popmusik i radion och siktet inställt på hemmet.
07:57 rullar  jag in hemma, väcker dottern som tar över de små och så börjar jag jobba, 8:15, en kvart försent.

Hallelujah!
Klockan är inte ens halvnio och jag har tvångstankar om att det är kväll och jag ska få sova.
På riktigt.

Jag kan inte låta bli att konstatera att det är underbart att vara uppfödare.
Underbart att ha eget företag.
Underbart att ha djur.
För det mesta.


Dagen efter, eller var det kanske samma dag(?) fotograferas killarna
 och övriga familjen inspekterar.