tisdag 29 november 2016

Fota, fota valpar :)


Igår fotade Felicia de små igen, nu är de sju veckor och de växer så det knakar!
De är glada, positiva, busiga, spralliga och framförallt HUR MÅNGA SOM HELST. Haha! När vi släpper ut dem i huset, MYLLRAR de överallt. Galet!

De fyller snart åtta veckor, och ska så smått börja lämna oss för att hitta sig själv och inte minst sin plats i sin nya familj. Spännande!
Nästan alla är klara att flytta, men vi har några valpar kvar, och särskilt en av dem är mycket, mycket lovande för dig som vill ställa ut.
Mest av allt vill vi dock att Du som har tid, lust, kärlek och humor hör av dig - tävling är inte det viktigaste.


Kallt, men spännande.... 

Springa är kul! 

När man vill gå in yyyyylar man...!
Lila brun hane 

Tjohoooo! Blå hane på språng 

Rosa tik funderar över lukterna på backen 

"Vad ÄR det för konstigt på backen??"

Gul med snö på nosen 

Ljusblå kille 

Röd brun älskar att springa! 

Rosarandig <3 
Grön hane 

Orange hane - hans familj har döpt honom till Hector

Brun omärkt hane

Söta fröken vit 
Ljusrosa i vinterkyla

Efter dagens begivenheter med snö, kyla och utevistelse var valparna ganska trötta, men nöjda. De sov länge, och lekte snällt i sin hage.

På kvällen gick vi en långpromenad inne på hundpensionatet, lekte med snälla farbror Opi som är en dvärgpinscher och inspekterade hotellets alla gäster.
En del är läskiga, en del är roliga och en del är allt möjligt. Allt är hursomhelst väldigt spännande när man är en liten baby.

TUR man har med matte och alla syskon!












onsdag 23 november 2016

Sista Lilleman

Våra kinesbabysar är bokade, några har flyttat, några är snart på väg, och någon ska stanna tills han är klar att komma till sitt nya hemland.

Vi behöll en liten fröken och så har vi en herre kvar som gärna vill ha ett nytt hem också. Han är bland de minsta i kullen, eftertänksam, framåt och vill hemskt gärna hänga med oss tvåbenta medan hans syskon hittar på bus.
Sitta i famnen, eller bara kramas är favoritsysselsättningen för vår lilla Batman. För han är en liten batmanvalp, väldens största öron och världens sötaste gav honom det smeknamnet :)

Vår valp är vaccinerad, besiktigad, dolda fel försäkrad, avmaskad, chippad och registread i Skk. Han har med sig livslång support från oss här på Jean Dark och vill komma till Dig som har tid, intresse och en massa kärlek att slösa på honom.
Det är viktigt för oss att han inte behöver ligga ensam hemma för många timmar varje dag.

Är Du intresserad - hör av dig så berättar vi gärna mer
kennel@jeandark.com


Jean Dark Maybe Next Time
Hane 





måndag 21 november 2016

Skryt. Helt vanligt skryt


Om man inte har så mycket att göra kan man packa bilen full, bada hundar, packa åt sig själv, förbereda till den snälla -ovetande om det bajsinferno som förtioelva valpar ställer till och som väntar henne-kompisen som ska vara babyhundvakt, fixa åt kattungar, egna hundar, jobbets hundar plus hus och hem.
När man har förberett stresstankar man bilen, för det glömde man innan, och sen ååååååker man (ganska snabbt för man är alltid sen).
Har man tur hinner man typ till Västerås innan lunchhungern gör sig påmind och man stannar för att göra magen nöjd.
Kastar sig ut igen på motorvägen och hinner några mil innan första hunden spyr. -Vad FAN, gav jag dem sen frukost nu iallafall?!!!!"
Suck.
Stannar och torkar spyan, det stinker, och rinner ner på kompisen som ligger nedanför.
Dubbelsuck. Den andra lilla hunden har också spytt, typ OCEAAAAANER har kommit upp. Fast vi inte hittar en enda liten millimeter av oceanen, bara små spår av den.
Själva oceanen har hamnat i vår chokladprickiga fröken, just den hunden som vi hade hopp om att det skulle kunna gå bra för på den viktiga utställningen..
OM hon inte såg ut som en fotboll.......!
Den chokladprickiga rapar högt, stirrar tillbaka på oss och ser verkligen ut som just en BOLL.
För det gör man när man ätit oceaaaner av någons annans-mat-som-den-inte-kunde-ha-kvar-i-magen.
Och ja, jag vet att det låter äckligt. Det VAR äckligt.

Jag ska inte trötta någon med de många milen till Lilleström i Norge, de är liksom inte speciellt kul...
Hursomhelst var vi framme lagom till middagen, och efter den ramlade vi in på vårt rum där vi fick börja bada hundar.

Så.
50 mil senare. Middag på restaurang senare. Och sanering av bil samt fix av hundar senare ligger vi som två slakt på sängen och undrar hur vi ska orka klä av oss.
Det orkar vi och när klockan sen ringer på den här okristligt tidiga tiden som de morgonpigga kommit på är bra att allt ska starta TVINGAR vi oss upp.
Och det är inte en gnutta ljus ute!! Fy!

Tack och lov finns det smink och med en klänning på det blir ingen utställarkollega rädd när de ser oss två timmar senare längs ringside.
Då är vi dessutom sura. (Så kanske kollegorna blev lite skrajja, men de höll god min. Haha!)
Fast vi alltså kom okristligt tidigt, fick typ sista parkeringen utanför huset hade alla de bra platserna vid ringen tagits och vi renderades en vrå två ringar bort.
KUL att åka på tävling och tvingas ha sina hundar långt från ringen... Vi ville JU SE! Buhuuuuu!
(Jag ska jobba mer på att göra om mig till galet morgonpigg!)

Nåväl.
Slut på gnäll-vi skulle ju tävla.
Förberedda som vi är -det var ju bara vi två så hur svårt kan det vara- hade vi förstås GLÖMT viktiga väskan.
I viktiga väskan låg bla klotången (för jag hann inte klippa greyhoundens klor innan vi åkte) greyhoundens utställningskoppel i samma färg som hon själv, samt Viktiga borsten och alla våra gummisnoddar. (TACK Elin för lånet av koppel och TACK Samu för borsten)

Hah! Vi var ju på hundutställning, bara fram med stålarna och springa i väg och handla. Hasta la vista!!
På Norsk Vinnare har norrmännen tagit i, och hallarna är jättestora. TRE mil och trettio kilo svett samt en kvart senare är jag tillbaka.
Pengarna är nästan slut, för våra kära grannar tar i en del när det gäller prissättning också.... Och så åker klorna på vår fröken långnäsa.
Fast vi mutar med allt gott vi har, skriker hon teatraliskt och lidande och när de förbaskade fötterna äntligen är fina känner jag allas ögon som granskar den stackars greyhoundtiken och inte mins mig -djurplågaren.
Den nyligen kloklippta får tröst hos vår mopsgranne, hennes hundsaker och stol står tätt intill vårt, tjejen matar henne med nån sorts illaluktande hundgodis och ömkar henne länge. Som tack trampar Twiggy på mopsen innan hon klampar in i sin egen bur.
Jag ber om ursäkt och suckar över min busunge.
Och så börjar dagen!

Bland det bästa som finns är just tävlingar inom hund, och dessutom en MASSA härliga människor som delar samma intresse som en själv. Kan det bli bättre? (Mjae.... kanske en date med Richard Gere..? Tyvärr går det sisådär på den fronten, så so far är det utställningar som får duga)

Iallafall. För att springa händelserna i förväg så kan jag säga att vi lämnade Norge kl 18:00 för att köra hela vägen hem.
Och jeflar vad vidrigt långt det var!! Jag trodde nästan jag skulle dö när jag rattat oss till Västerås och insåg att det fortfarande var minst en timme på den sabla motorvägen innan vi var hemma.
Anledningen till att vi kom hem trötta som gnuer och med magar sockerstinna som jag vet inte vad (man måste ha sockerchockar när man hellre vill sova än köra bil, och när nästan inte socker hjälper får man liksom dubbla på det lite. Mycket. Och det funkar ALLTID! Hahahaha!)

Klockan 01:00 ramlade vi in hemma - illamående pga allt skit vi ätit nonstop i sex timmar, dyngtrötta och GALET GLADA!!
För vet ni - om jag återgår till det som faktiskt hände - BARBIE VANN HELA KLABBET!!
Vår lilla söta chokladprick, ni vet hon som åt upp all ........ dagen innan, hon som såg ut som en boll.... Ja, just hon VANN!!!
Jag tror vi skrattade hela vägen hem, och konstaterade att det gjorde inget att vi kom sent iväg. Det gjorde inget att vi åkte fel. Det gjorde inget att vi nästan svalt ihjäl medan vi försökte hitta rätt väg och inte fick middag förrän kl 21 och det gjorde inget att vägen aldrig tog slut och vi nästan grinade av trötthet.
FÖR.VI.VANN!!!!!!!!
Slut på skrytet.

Den chokladprickiga, även kallad Barbie eller Babsan.
NORDCH SECH DKCH FICH NOCH EUJW'15 HerbstJW'15 NOW'16 BISS 
Jean Dark Barbie Girl


Nästan.
Ps.
Vi vann uppfödargruppen också. Hehe!

NORSK VINNARE UPPFÖDARGRUPP
Fyra olika kombinationer
Fr vänster; Jean Dark Gagnam Style, Jean Dark Annies Song, Jean Dark Barbie Girl och Jean Dark Joan of Arc

Och Ps igen;
Pallar ni mer skryt?

Jo, men det var så att vi fick meddelande från Ryssland på vägen hem. Och då var det så att där långt borta i Ryssland hade Troy -CH Jean Dark Always And Forever- slagit till på deras special och blivit BIR. Och så slog han till lite extra, och slutade dagen som BIS.
Alltså heeeelt galet. KOLLA Rosetten!!!
Jag körde nästan i diket av glädje och stolthet men skärpte till mig, speciellt över tanken på husse och alla dobermannvalpar, bajs och städning han skulle få göra om jag körde av vägen, så jag nöjde mig med att vara galet glad i bilen och sjunga med i alla sånger jag kunde.
För vilken daaaaag!!

CH Jean Dark Alway and Forever BIR och BIS 


Slut

Skrytet
:)

tisdag 15 november 2016

Första ståbilderna kommer häääääär :)


ÄNTLIGEN har vi tagit de första ståbilderna!

(Så här kan det se ut på bilder som vi inte vill att ni ska få se..... )


När man är en babyvalp med 11 syskon, dvs kullen består av 12 busungar, får man slåss lite om maten, och det kan bli så att man inte är lika hullig och tjock som man skulle vara om man bara hade ett par syskon att tampas med.

Vi är iallafall glada att våra småtroll är så välutvecklade och fina, och mer än gärna ville posera för oss - förstås i utbyte mot MASSOR av leverpastej.

Efter : DANISH JUNIOR WINNER 2015
DANISH WINNER 2015BULGARIAN CHAMPIONBALKAN WINNER 2016 NORWEGIAN DOBERMANN CLUB WINNER 2016
New York V Nobel Line 

Undan: CH Tania de Akido San 


Här kommer de;

Mörkblå svart hane 5 veckor 




Grön svart hane 5 veckor 



Ljusblå svart hane 5 veckor




Orange svart hane 5 veckor 


Lila brun hane 5 veckor 




Omärkt brun hane 5 veckor 



Rosa svart tik 5 veckor 






Ljusrosa svart tik 5 veckor




Rosarandig svart tik 5 veckor 



Gul svart tik 5 veckor 



Röd brun tik 5 veckor 



Vit brun tik 5 veckor 



måndag 14 november 2016

Två svåra saker


Under den gångna helgen har jag varit med om bla två svåra saker. 

Den första var väldigt rolig, spännande och en stor utmaning.  
Jag föreläste på Chinese Crested Clubs avelskonferens om just avel, mina egna tankar och hur det kommer sig att just vi på Jean Dark har haft ganska stora framgångar inom flera raser, och arter.
Ja, vi har haft en hel del motgångar också, och dem pratade vi också om😊

Det är pirrigt och hemskt roligt att få prata om sitt favoritämne, men också lite läskigt då man har idel kollegor som lyssnar när man pratar i sin egen klubb.
Nu ska jag säga att alla var väldigt snälla åhörare - TACK för det!- och det hela gick jättebra.

Jag hoppas jag kunnat inspirera andra inom det område jag själv tycker är galet roligt och intressant, och jag kan absolut säga att jag för egen del blev otroligt inspirerad av de andra föreläsarna, inte minst Susie Anger Söderberg, som pratade om rasens uppkomst, historia, utveckling och slutligen hur den fick sitt fäste i Europa och vårt land.

Alla föreläsningarna varvades med fika, babbel och middag om kvällen på ett fint konferenshotell med mysiga omgivningar.
Att dessutom få prata och lyssna till ord om reproduktion, rasens uppkomst, genetik och en massa annat, tillsammans med 50-talet andra lika intresserade, är en svårslagen, positiv upplevelse för en hundnörd som jag.

TUSEN TACK Agnes (CC-Clubs ordförande) med vidhängande stab som ordnat så fint för alla oss andra!
Jag vet vilket hästjobb ni lagt ner, och vi är alla otroligt tacksamma för all god mat, utbildning och alla tankar och skratt vi fick under den mycket givande helgen! TACK TACK TACK!!



Den här lilla söta filuren låg bakom mig.
Det var lite svårt att hålla fingrarna i styr :) 

Susie på kennel Suanho håller sitt mycket intressanta föredrag

Några av de deltagande 50 uppfödarna/hundägarna/medlemmarna/bara intresserade av avel 

----------- 

Den andra svåra saken var mindre rolig.
Få minuter innan jag skulle hålla mitt föredrag fick jag meddelande från ena dottern att vår bästaste lilla Happy ganska plötsligt blivit Änglakatt.

Happy som varit krasslig en längre tid, men liksom ändå hängt med orkade inte längre och somnade stilla in i Linns armar.
Vi var förstås på ett vis förberedda, men ändå absolut inte. 
- Förstås hade vi väl tänkt att hela familjens Älskling skulle fortsätta vara vår Happy i minst 37 år till. - För att leva utan henne kändes inte som någon bra idé.

Nu är vi ändå där, och idag blickar jag upp mot himlen och tänker att Änglarna får njuta av Happybabbys hesa jamande, hennes alltid lite vingliga gång och så speciellt älskvärda sätt. De får göra sig fattiga på att ge henne sprutgrädde, för det måste hon ha varendaste dag, och vika en plats till henne i värmen under sina duntäcken.
Jag kommer alltid att minnas vår älskade siamestjej med tacksamhet och en stor portion kärlek. När jag gjort slut på tårarna ska jag också bara minnas henne med ett leende - för det är hon så absolut värd 💗.


Happy, alltid med på ett hörn och alltid med en hes åsikt,
uttryckt med bestämd röst genom hennes allt som oftast pratande mun. 

Jean Dark Happy
Champion
Scandinavian Winner
och fint placerad på World Winner