söndag 30 september 2012

Trombens Lillasyster

I början av år 2012 blev det bestämt att vi skulle bli med hund/ar. Två små söta tikar anlände under loppet av två månader, och våra liv med du busiga, glada, spralliga och energiska Argentinska flickorna började.

Tania de Akido San kom i april och efter det blev sig livet i Vita Huset inte helt likt. Men underbart! :-)

En tid efter var det dags igen, och lilla Verna landade på svensk jord. Hon bor idag hos en egen familj, det räcker nog med en Tromb hemma.

Igår träffades vi och tog några bilder av fröken yrväder, och trots regn, kyla och höstväder fick duktiga Ammi till fina kort på våra hundar.

Så här ser Verna de Akido San ut nu, vid åtta månaders ålder.

Verna åtta månader



Mer om Verna här: 

http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/05/alla-goda-ting-ar-tva.html
http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/06/tromb-nummer-tva.html


lördag 29 september 2012

Våra hästar


I slutet av oktober kommer de!
Våra nya tjejer. En åttaåring och en tvååring. En fux och en silverbrun.

Jag som upptäckt att åren går och jag blivit gammal som gatan, har alltid, alltid önskat mig en häst. En egen mule, en egen frustande kompis och ett eget stall. Fast det har aldrig blivit av. Tid, pengar och möjlighet har inte givits. Eller tagits….? J

Men med fyra tjejer i familjen som verkligen GilLaR hästar, och en husse som faktiskt är välvilligt inställd, har vi nu tagit tillfället i akt. Vi har blivit med häst (ar)!!

Både Juliet och Jewel är av rasen Amerikansk Miniatyrhäst. En ädel, liten, pigg och framåt hästras. De skall inte vara som en ponny, utan just som en stor häst. Fast bara liten.
Nu är inte de här båda stona bland de allra minsta, Juliet är 90 i manken (vilket anses stort) och Jewel är 85. Men de har föräldrar med bra storlekar, och framförallt – de är friska, sunda och har en mycket intressant stamtavla.
Juliet är född i USA och har fått flera fina föl.
Jewel är född i Danmark av amerikanska föräldrar, och har ställts ut massor av gånger, alltid med nummer ett som resultat. J

Båda tjejerna är framåt, orädda och jättesociala. Och det tror vi passar hos oss, och hoppas att den nya duon skall komma att trivas.
Hagen är bokad, vårt lilla stall renoveras, och vi är i full färd med att skaffa viktiga och nödvändiga bra-att-ha-saker.

För snart kommer de! 

Juliet

Jewel

Söt! 

Jewel börjar få vinterpäls. Och se ut som en nallebjörn:-)

måndag 24 september 2012

Mera kärlek...




I vår familj har vi flera hundar. Jag tycker oerhört mycket om alla, men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag har några favoriter.

En jag har extra kär är lilla Hallon, som är en dvärgpinscher.
Hon är inne på sitt tolvte år, har en vilja av stål, är envis som få och med mod som ett lejon. Fast hon är precis som sin kompis Ivy, inte särskilt välväxt. Knappa tre kilo tung och även hon lika stor som en modell större herrsko.

Lika uppfostrad, mild och lyhörd som Ivy är, lika tvärtom är Hallonbåten.
Och lika dyrkad som jag är av Ivy, dyrkar jag Hallon. :-)

Hallon själv har många järn i elden. Hon jagar gärna vildsvin på våra promenader (fast hon inte får), hon stjäl smågodis på barnens rum (fast hon inte får), hon smyger jättegärna på kattungarna och vill absolut döda dotterns kaniner (fast hon INTE får) och hon har selektiv hörsel, vilket betyder att hon kommer när hon kommer.

Lilla Hallonbåten sover i min säng, under täcket och det tycker jag är jättemysigt. Men i perioder tar hon sin lilla kappsäck och flyttar till mellandottern. Då sover hon där inne, och går inte att övertalas att komma till mitt sovrum förrän hon själv tycker det är dags. 
Ofta huserar hon där ett par veckor, sedan kommer hon tillbaka. Och ingen vet hur hon tänker när hon fördelar sina gracer. :-)

Hallon är en rolig prick. Hon räds ingen – och jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin sett henne rädd.
Hon är speciell, har egna åsikter och hon skäms aldrig någonsin. Hennes motto är nog att se framåt – aldrig tillbaka.

Häromdagen bet hon (!!) en stor polishund i näsan. Hon stack in sin lilla nos genom gallret till boxen där han bor nede på vårt jobb, och högg honom hårt och fast. Han gallskrek och lommade iväg och lade sig. Hallon såg nöjd ut med utfört verk – man skäller och morrar inte ostraffat på Vita Husets Drottning.
När man vet att den store hunden är en av Stockholms dundertuffe polishundskonstaplar blir man nästan full i skratt, hunsad av en tre kilo tung gammal tant:-)

För övrigt är det många som fått smaka på Hallonbåtens vassa gaddar, bla grannens stora sugga, Sofia, som trular runt i sitt hägn borta hos grannen.
Vi besökte henne för en tid sedan, mest för att spana in hennes söta ungar med färger i alla möjliga kulörer.
Det är nämligen så att Sofia fått ungar som inte bonden där borta på granngården är helt nöjd med. Pappa till ungefär hälften av gänget är bondens egna galt. Och andra hälften har någon av områdets vildsvinsherrar tillverkat….! Det kan man lätt se, för de små söta trynbabysarna finns i alla möjliga och omöjliga färger och kulörer. Randiga, pricka, rosa, svarta och jag vet inte vad. 
Hursomhelst, vi besökte gården för att få en skymt av Sofia och hennes små bastarder. Med oss hade vi våra dobbisar, Juni och Jenna och så Hallonbåten som vägrade stanna i bilen. Det är nämligen en sak som Hallon älskar, och det är att få gå bort, snoka och uppleva nya saker.
Vi fick snabbt syn på den omfångsrika mammagrisen, och medan jag försökte locka med mig Juni – som vi upptäckte är paniskt rädd för grisar- tog Hallon för sig. Inte mycket större än välväxte grisen Sofias egna tryne, bet hon sig snabbt fast i dennes näsa när hon stack ut den i hopp om att besökarna hade något spännande med sig. Och det kan man säga att vi hade! En rabiesgalen dvärgpinscher!!
Grisstackarn skreeek som –just- bara en stucken gris kan, jag drog och slet i Hallonbåten, som helt enkelt hängde kvar. Bergis tänkte hon att vi skulle ha svinstek till middag.
Dobbisarna sprang till bilen, tjejerna hjälpte mig att montera loss den ohängde lille Hallon och sedan tystnade också Sofia som sprang så fort hennes rultiga ben bar henne, bort från de mest vedervärdiga besökarna hon någonsin träffat. Jag kan tänka mig att hennes näsa gjorde ont i flera dagar…
Hu.

Hallon skämdes inte ett dugg, och hon tittar längtansfullt mot granngården varje gång vi kör förbi.
Jag kan säga att Hallon INTE varit på besök sedan dess. Och hon kommer inte heller.

Så är vår lilla Hallonbåt. Högt älskad, omhuldad och underbar. Inte ett dugg lik milda, väna och söta Ivy. Och inte bryr hon sig ett endaste skvatt hellerJ

Världens bästa Hallon. Enligt henne själv.
 Och så jag förstås, hennes tvåbente slav...

Vilken vuxen hund tar ifrån valpen dess leksak....?


Stora, dobermannleksaker är bäst!
Det gäller bara att få in dem i munnen....

"Här ligger jag bra!
Du kan ta den platsen som är kvar, för än skall jag inte ha den"
Hallon och Ivy

Hallon, grå om nosen.
11 år och på jakt efter rådjur/vildsvin/harar/möss
eller vad som nu kan tänkas passa bra i en alltid hungrande mage... :-)

Visst kan Hallon göra konster. Ibland.
Och OM belöningen är tillräckligt god.


"Hmmmmm. Hur får jag upp buren?"

"Hello. Kan du komma ut en stund? Jag vill bara prata" 

söndag 23 september 2012

Det här med kärlek


Ja, jag vet inte. 
Kan hundar älska?

Att vi människor älskar våra bästa vänner, det är det ingen tvekan om. Men kan hundar älska oss? Älskar de sin människa? Lukten, ljudet, utseendet, och bara allt med just den människan?
Älskar vissa hundar sin människa så mycket att de vill köpa hela världen, stå på huvudet för den och bara vara nära och ett med den personen?
Kan hundar älska?

Finns det alls de känslorna i en hund? Eller är det bara instinkter? Kanske mest en vana att tillhöra och leva ihop? Vanor kan ju brytas.

Eller kan hundar faktiskt älska?

I min familj har vi flera hundar. En av dem är Ivy. Hon är inte stor, mer i typ som en herrsko, modell storlek 47 ungefär. Knappa tre kilo tung och med ett hjärta av Guld.
Ivy Ä.L.S.K.A.R mig. Och bara mig. (Ganska häftigt att vara så beundrad – synd att inte min man är lika hängiven)
Hon lyder min minsta vink. Hennes ögon hänger alltid vid mig.. Otroligt egentligen, för när, hur och var, jag än tittar på min lilla trogna följesslagare så möter hon alltid, alltid min blick.

Ivy kom till vår familj som vuxen. Hon bodde i ett grannland, och jag tänkte när jag köpte henne att hon skulle bo hos min mamma och kanske kunde hon få några valpkullar hos oss.
Så blev det inte. 
Med hjälp av två goda vänner hämtades vår lilla röda tik hos ägaren, bodde ett par dagar hos väninnan, och åkte sedan med kompis nummer två hem till oss i Sverige.
Lilla, Lilla Ivy tog lite tid på sig att landa hos oss, hon var lite orolig och trodde nog ofta att vi tänkte vara stygga mot henne.
Sakta men säkert upptäckte hon att händerna var snälla, maten delades ut till alla och att hennes nya familj var rörig, men ganska okey.
Jag skriver ”ganska okey” för mer var det inte för Ivy. Alla är ganska okey, utom jag. Jag var fantastisk! Av någon outgrundlig anledning bestämde sig vår nya hund för att jag var helig. Marken jag gick på dyrkades och minsta vink från mig åtlydde hon på studs. Ja, hon gjorde, och gör fortfarande, allt, allt jag vill. Utom en sak – hon vill inteinteinte vara med andra. Ivy vill vara där jag är. Hela tiden.
Åker jag bil vill hon med.
Skall jag ut går hon bredvid.
Är jag på toa ligger hon på golvet. Duschar/badar är i tvättstugan? Ja, då hittar hon något litet klädesplagg att tränga ihop sig på.
Sova på natten – ligger under täcket med mig. Myser i soffan, ligger på/bredvid eller hellre på husse mitt emot, för att som döttrarna säger ” kunna titta på mamma heeeela kvällen”

När jag är nere på jobbet (Vi har hundhotellet på första våningen, och bor på andra) så tar jag alltid våra hundar med mig. Om jag någon gång låter bli med det, passar alla fyrbenta på att mysa uppe i huset. Alla utom Ivy. Hon sitter/ligger/står i timmar och åter timmar, nede i vår hall. Ensam.
Om jag är borta hemifrån sitter hon i fönsterkarmen, balanserar mellan blommorna och skällskriker av glädje när min bil kör in på infarten. För hon hör direkt om det är husses bil – då säger hon inget – eller min, då rena glädjesshysterin utspelar sig.

Det är rent märkligt, en så liten hund, med så stora känslor.
Hon har en kropp. (såklart) Fyra ben, ett huvud, två ögon som hänger vid mig, och ett hjärta som tickar för ”Ivys egna bara mig.”
För visst kan hundar älska.
Vissa hundar älskar sin människa, och allt med den. Våra andra hundar tycker också om mig, de blir glada, busar, skriker och skäller när jag kommer. Men lilla, lilla Ivy. Hon är speciell.
De där trogna, mörka, kloka och lugna ögonen. De följer mig allvarligt var jag än går och vad jag än gör.
Det lilla trogna hjärtat i hundkroppen vet att matte har hjärtesorg, och tröstar så gott hon nu kan, på hundvis. Hon ser glad ut när jag är glad, och sover med mig när jag är trött. När klockan ringer och jag matar kattbabysar varannan timme, gäspar hon, och stapplar med ut i köket och blandar mjölk. Medan kattungen tvättas sitter hon fint brevid korgen, och när lampan släcks kryper hon snabbt ned mellan husse och mig. Alltid med huvudet åt mitt håll. 

Hon delar mig med man-barn-hus-hem-katter-hundar-hästar och jobb. Fast helst vill hon bara vara hon och jag.

Jag är övertygad om att hundar älskar. Sörjer, njuter, glädjs och lever.
Precis som viJ

CH. Ivy V Kösslbachtal
Min lilla dyrkare :-)
Läs mer om Ivy här:


lördag 22 september 2012

Jean - Dobermannhistoria




KORAD SPH I LP NUCH IDC SGR-91 NORDV-95
JEAN DARK JEAN-JACQUES
 
Född 1988 03 24
e. IDC SGR Avelshane Fullcertad CACIB Jacques Van Roveline
u. LP IDC SGR Avelstik Fullcertad CACIB Swedob´s Nina-Ricci 


Min första dobermannkull föddes 1988. Eller ja, min allra första kull föddes 1987. Det blev en hane. Stor och kraftig snittades han ut från sin mammas mage på stadens största djursjukhus, levde ett par dygn och drabbades sedan av en svår infektion. Och så dog han.
Jag var förkrossad.
Idag vet jag att det där med att bara få en valp ändå inte är bra. En valp är social, busig och nyfiken. Den behöver kompisar, leka, slåss och lära sig att vara hund. Så kanske var det lika så bäst, det som skedde.

Året därpå försökte vi igen, för jag ville gärna ha en tik från den här kombinationen. Det blev tre hanar.
Två av grabbarna grus flyttade till nya familjer, och den tredje, Jean, fick stanna hos min mamma.

Jean var en härlig valp. Nyfiken och framåt, trygg, pigg på att lära och dessutom kraftig, välbyggd och sund.
Det där förstod vi väl kanske inte helt då, för så trodde vi nog att alla valpar var.

Den truliga och glada valpen växte upp, och visade sig ha ett vackert yttre. Han premierades stort på utställning, och så var vi ordentligt fast. Ja vi ställde ut överallt och lite till.
Den truliga och glada valpen växte upp, och visade sig vara trygg, sansad och stabil. Han klarade sina mentaltester med bravur, och så fick han titeln Korad. Han fick LP och han blev godkänd i spårets lägre klass.

Förutom sina fina meriter var helst Jean visade sig, var han en fantastisk hund. En sådan där som alla borde få ha.
Han var alltid snäll mot andra, trygg med småbarn och valpar, slogs inte och behandlade damer med respekt.
Vi använde honom i aveln, och fick flera fina avkommor. Mest känd är kanske hans dotter, Jean Dark Délle Montana.
Mor i sin tur till Jean Dark Gucci-Gasoya. Som i sin tur födde bl.a. Jean Dark Yang, pappa till Jean Dark Kia Ora - mamma till vår nuvarande - förhoppningsvis- blivande avelstik, Jean Dark Snö Of Sweden.
Hängde ni med? :-)
(Samtliga hundar finns i vårt galleri)

Vi bestämde oss för att ta vara på vår fantastiska hane och sparade sperma efter honom på Lantbruksuniversitetet i Uppsala. Där finns det fortfarande, tillsammans med ytterligare en dos, efter Jeans egna pappa, Jacques V Roveline.
Förhoppningen är förstås att vi en dag skall kunna få tillbaka några avkommor efter honom, och att kunna gynna dobermannaveln på bästa vis.

Jean var ingen perfekt hund. Men han var sund och frisk och blev dryga 12 år gammal. Hans syskon dog de flesta äldre, och inte av några rasbundna defekter. De var precis som honom, snälla, brukbara och härliga dobermann.

Just nu simmar en av våra tre doser i en -kanske- blivande mammas mage. Och vi är förstås ytterligt nervösa över hur det skall gå.

Håll tummarna!

torsdag 20 september 2012

Mininytt



Ja, så har vår lilla Mini växt ytterligare. Han bor numera tillsammans med sin fostermamma Happy inne i vår säng.
I vår säng.
Mitt i dubbelsängen tronar mamma Happy med sin chokladbrune fosterson, i en mjuk, rund och varm korg.
Jag är inte nöjd med arrangemanget, och det kan jag inte heller påstå att husse är. Men Happy är spinnande glad, mjuk, varm och mammagosig. Hon smyger ned en sväng och kramas lite om natten, och är kvickt tillbaka hos sin avkomma bara han piper tyst. Och det gör han snabbt, för han gillar inte att ligga ensam.

Minis lillasyster klarade sig inte, så vår lilla kattunge får växa upp utan små lekkamrater. Fast helt ensam blir han inte - i Vita Huset kryllar det av fyrbenta.

Minis mamma Liten är på bättringsvägen. Hennes förlossning slutade ju med en skräckupplevelse - kejsarsnitt, bakterier i såret, ny operation, varböld i två juver - bortoperation av dem och det nya var som samlats i Litens mage. TRE operationer på nio dagar.
Men med så mycket sjukt i sitt sår blev Liten en enorm smittorisk för Mini, och inte orkade hon med sin baby heller. Flera dagar svävade hon mellan liv och död, och vi blev alla så glada den dagen hon tog sig upp, och stapplade runt på ostadiga ben och tiggde mat.

Med hjälp av våra döttrar blev vi så kattmammor på heltid. Varannan timme dygnet runt ville Mini ha mjölk, och det kändes som om vi aldrig fick sova.
Efter en och en halv vecka kom Happy på att Mini var det sötaste hon sett, så söt att hon bestämde sig för att bli hans mamma. Hon tvättade, matade (fast så mycket mjölk hade hon inte) och tog hand om honom, dock med förbehållet att de båda skulle bo i dubbelsängen. Mitt i. Och vi fick plötsligt nappa den lilla kattungen sex gånger per dygn istället, och knappt tvätta honom. Det skötte hans nya siamesmamma om.

Idag är Mini nästan tre veckor. Han har öppnat ögonen, fått lite mer tyngd i kroppen, och när han piper låter det mer som ett jam, och inte ett fågelbabyljud. Han gillar inte att sova ensam, vara hungrig eller bli kall. Då skriker han och Happy släpper vad hon håller på med, och släntrar iväg på raska tassar till den lille.

Det har även den bruna mamman, Liten börjar göra. Minns hon sin baby? Jag vet inte. Men när Mini pipjamar och hon hör det hänger hon kring korgen med fundersamma och längtansfulla ögon. Mamma Happy surar och visar med äganderätt att Mini är hennes, och jag skulle vilja klona den lille.

Det slutar med att vi tar Liten under armen, bjuder henne på en stunds lek eller godbitar.

Fortsättning följer

Mer om Mini finns här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/mini.html
och här   http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/mininytt.html
Lite här   http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/mini_4.html
Samt här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/mininytt_7.html

onsdag 19 september 2012

Mera nyillskott



RFM Bandoleros Juliet



Vårt andra nytillskott heter Juliet och är en häst. Hon är ingen stor häst, utan en amerikansk miniatyrhäst på storlek med en grand danois. Eller 34 inch (vilket betyder att Juliet är modell stor), som de säger i USA.

Juliet är född i Amerika, hon har haft flera fina föl, och kommer förhoppningsvis till oss med en liten i magen. Med sig har hon en hästkompis, också det en miniatyrtjej, men henne presenterar vi lite senare.

Många frågar VAD vi i allsindar skall göra med dessa små hästar.
Man kan ju inget göra med dem.
Man kan inte rida på dem.
Man kan ingenting för de är för små.

Men smaken är ju som bekant som baken, och vi här hemma är i sjunde himlen över våra små nyförvärv. Näst efter drömmen om en Frieser har detta hägrat, och vi tycker alla att det skall bli både roligt och spännande. :-)

Juliets mamma, Glory B Farms Little Miss Cracker

Juliets farfar, Boones Little Buckeroo
Juliets pappa, Little Kings Bandolero Buckeroo


Från Belgien....





VÄLKOMMEN 
Sarandy´s Queen of Hearts!

Ända sedan Crimell lämnade oss för att åka tillbaka till Belgien har vi önskat oss en liten fröken med hans linjer, och den prydliga, sjuåriga Autumnargus Bianca från USA.

Nu är hon här, och med så sunda och gamla hjärtscannade UA, katter i sitt stamträd, har vi förstås mycket höga förväntningar på vår lilla nya *Stjärna*. 

TACK till min kompis - "Kattkuriren" för hjälpen! 



Kattkuriren – gästbloggare

Jag har aldrig haft någon dröm om att jag absolut måste ha ett visst yrke eller så, utan har mest trillat in i det jag gör på grund av omständigheter. Så när kompisen efterlyste någon som kunde hämta hem en kattunge från Bryssel så kände jag att –Varför inte prova på att vara kurir för en dag? Kompisen beställde biljett.

När väckaruret ringde kl. 04.40 den aktuella dagen ångrade jag mig och förbannade mitt sug efter att prova på olika yrken men sagt är sagt. Resan gick bra och jag sov på planet redan innan vi lyfte. Framme i Bryssel hälsades jag välkommen av en välkänd figur i annorlunda tappning – Manneken Pis.

Efter ett tag hittade jag och min blivande protegé, lilla kattungen, varandra. Hennes uppfödare lämnade över alla papper och vi ordnade med nödvändiga underskrifter. När han lämnat oss kom jag på en sak och blev alldeles kall. Tänk om killen hade stoppat in något FÖRBJUDET i buren med katten?! Jag måste kolla innan säkerhetskontrollen men vågade inte ta ut katten ifall den skulle sprätta till, halka ur mina händer som en slipprig tvål och sen försvinna på flygplatsen. Nej, det fick bli toaletten för en närmare inspektion av väskan och eventuellt oönskat innehåll. Jag säger bara TACK Bryssels flygplats för att ni har så fina, rymningssäkra toaletter! Inget konstigt hittades i transportväskan så jag vågade bege mig till säkerhetskontrollen. Framme vid röntgenmaskinen höll jag upp väskan mot kontrollanten och sa – I have a cat. – And I have a dog, svarade hon. Ha ha, jättekul…… Hon ville prompt att väskan skulle gå igenom röntgenmaskinen så jag var tvungen att ta kattungen ur väskan för hon kunde ju inte åka med. Tvålscenariot spelades upp för mina ögon igen men vad kunde jag göra annat än att lyda. En motsträvig kattunge är MYCKET svårare att få ur en väska än en motsträvig hundvalp, det vet jag nu. Med hjälp av personal och damen bakom mig i kön hade jag i alla fall katten i ett stadigt grepp runt hennes lilla kropp och gick snabbt genom detektorbågen. Tack och lov pep den inte och katten kunde säkert stoppas in i väskan igen. Pust! Vår lilla manöver hade fått personalen att flockas och de överträffade varandra med utrop som – It’s naked! Like a rat!, och annat otrevligt. Jag, som egentligen håller med dem om att katter ska ha hår för att vara söta, kände mig plötsligt sårad å lillkattens vägnar och började prata om hur trevliga Sphynx-katter är. Damen bakom oss i kön sa att hon alltid hade önskat sig en sån, skönt med sympatiska människor.

Sedan vidtog en lång väntan på flighten från Bryssel till Köpenhamn. Jag vågade mig på att öppna väskan tillräckligt för att sticka in handen och klappa på kattungen. Hon var varm och började spinna och jag kände att nakna katter faktiskt är rätt gulliga ändå. Flighten var försenad och vår transfertid i Köpenhamn kort så jag fick småspringa mellan gaterna. Vid avgångsgaten visade det sig att vi skulle bli sena även från Köpenhamn eftersom personalen där sa att vi inte kunde komma iväg utan besättningen som var på väg in från ännu en försenad flight. Bra tänkt där! Just besättning känns ju rätt nödvändig att ha med sig på ett flygplan. Sista biten hem gick bra och vid 17-tiden levererades lilla kattenungen hemma hos kompisen och pysslades om med mat, vatten och låda.

Lycka till lilla katten och tack för sällskapet! Jag kommer att följa dina öden och äventyr.
/Kattkuriren




tisdag 18 september 2012

Våra Änglavovvar



För en tid sedan miste vi vår finaste svarta dobermann.

Jenna blev Änglahund, och vi blev kvar på jorden. Tyst, tråkigt, tomt, och ledsamt blev det. De trognaste av ögon slutade att tyst följa mig, och inte snubblade jag mer heller, på min svarta skugga.

Hennes saker finns kvar på sina platser. Halsbandet, det svarta med blingblingen, den rosa bädden vid min säng, hennes filtar i bilen och älsklingsleksaken på gräsmattan. De gör ont i hjärtat att se. Och ändå känns det omöjligt att ta undan dem.

Häromkvällen gick jag ut, och det kändes som om jag såg henne. Det kändes som om hon fanns vid min sida. Jag nästan kände hennes andedräkt, och såg den milda blicken, och hennes glada ansikte.

Jenna var en älskad, efterlängtad och fantastisk dobermanntik.
Hon kom från utlandet tillsammans med sin fina syster för många år sedan, och från den dagen hon satte sina tassar hos oss i Vita Huset har jag älskat min svarta, snälla Sammetsöga.
Planerna för framtiden var förstås många, och alla resultat Jenna skördade var perfekta. Höfterna, Tänderna, Ögonen, Testerna och Tävlingarna. Bara, bara inte hjärttestet innan parningen.

För att göra en sorgsen historia kort - Jenna blev ingen gammal hund. Och många tårar har fällts över det i Vita Huset.

Människor jag inte känner har skrivit och berört angående Jenna. De har också blivit berörda. En del så mycket att de inte vill skaffa dobermann.
Det tycker jag är ledsamt, och jag hoppas de flesta ändrar sig.
För sjukdomar finns i alla raser. Sjukdomar finns mer eller mindre, de är alltid dumma, tråkiga och fula. Men de går att mota bort.
På sikt tror jag att de hemska hjärtfelen kommer att tryckas undan, genom att vi samarbetar och inte överger rasen. Genom att vi alla drar vårt strå till stacken, och gör vårt bästa.

För en del är ens bästa mycket, för andra lite mindre. Men det viktiga är att vi gör så gott vi kan.

Jag har bestämt mig för att inte bara sörja Jenna. Jag vill glädjas åt den tid jag fick med henne.
Jag har bestämt mig för att glädjas åt att jag fick dela vardag med en så fantastisk, snäll och härlig dobermann. Och jag hoppas att fler får uppleva sådana hundar, lära sig hur bra dobbisar skall vara, och att de får ha dem hos sig, i många, många år.






Mera tankar

För en tid sedan dog en av våra kända och vinstrika hanar här på Jean Dark. Hans familj var förkrossad. De behövde tid att förstå, acceptera och ta beslut.
Deras Prins blev Änglahund, och han blev det på Ultuna, det stora Lantbruksuniversitet i Uppsala. Det är där det forskas om den förhatliga hjärtsjukdomen DCM.

Vår fina hane fick sluta sina dagar hos forskarna, och hans matte och husse fick ta adjö efter ytterligare tester, blodprov och undersökningar. Med i rummet fanns även de som skulle ta hand om Vovven när hans familj tagit adjö, och inga mer andetag fanns att lyssna till.
Detta är svårt som hundägare, och jag är oändligt tacksam att jag har så starka vänner, som trots sin sorg och smärta vill hjälpa forskningen, rasen och alla oss andra framåt.

Knappt hade hans dock ägare fått lämna sin vän och åka hem med tomt koppel förrän Drevet gick.

- Är han död???!
- När dog han?
- Vad dog han av?
- Varför lägger de inte ut det?
- De hemligstämplar det!
- Vi har RÄTT att få veta!
- NÄR skall de tala om det?
- Vad hade han för sjukdom?
- Vet alla berörda detta?
- Han blev väl obducerad?
- Men NÄR skall de tala om det??
Osv Osv Osv

Drevet ringde runt till kompisar, släktingar och valpköpare.
Drevet kom till brukstävlingar och frågade de med släktingar till hanen vad han dog av. Till de som inte visste var man snabb att prata om lögner, hemligheter och undanhållande.
Drevet jobbade vidare på FB och bloggar.  Man taggade sökord på rasen och fick främmande människor att  klicka in sig på bloggar om oss, de ”hemlighetsfulla, fula och tysta”. Vanliga människor, som bara ville lära känna rasen. Ihärdigt sökte man efter sin sanning. Men ingen kontaktade vår hanes familj för att fråga…

Hemma satt matte och husse med värkande hjärtan, tomt i sitt hus och liv och oändligt ledsna.
De bestämde sig för att skaffa en ny kompis. En ny fyrbent glädjespridare, en träningskompis, en tävlingshund, en glad buse och bästa vän. En annan ras. Men medan de letade ringde matte plötsligt en dag till mig och ville ha en ny hane. En likadan, samma ras. För som hon sade; ” Dobermann är ju min ras. I goda dagar och i dåliga”. Det finns ingen annan hund som är så komplett, perfekt och brukbar som våra dobermann, jag kan inte tänka mig leva med andra hundar än de här”.

Och så blev familjen med en ”Lillebror”.

Så en dag var matte och husse redo att prata om sin Prins.
För så är det. Tiden läker inte alla sår, men den gör det lättare att prata om. Och jag tänker att Drevet därute kanske inte har mist någon som stod dem kär?
De kanske inte har kommit hem till ett ekande tyst och städat hem.
De kanske inte har haft leksaker efter en älskad vän drällande som de snubblar på. Eller en tom grop i en dubbelsäng.
De kanske inte har gått ensam på sina promenader, eller inte vågat sig nära datorn för att slippa läsa fula ord om en älskad hund.

För jag tror att vi som mist en fyrbent vän vet och förstår att sorg måste få ta tid. Att sorg måste få släppa lite om sitt grepp innan man kan andas och möta andra. Och att en dag kan man prata om det svåra.

Att sorg inte alltid går över, men att man kan lära sig leva med den.

Både Jenna och Kanonen avlivades på Ultuna, och skänktes till forskningen om och mot DCM.
Vi som levt med dessa underbara hundar fäller en tår ibland och hjärtat hoppar till när vi minns våra Älsklingar.
För vi glömmer dem förstås aldrig.

Och mest av allt hoppas vi att de kommer att bidra till forskarnas arbete att hitta de gener som påverkar sjukdomen.

Det är svårt att ta beslut att låta ens fyrbenta vän somna in.
Det är svårt att måste åka till ett stort och opersonligt ställe när man är van vid små, familjära kliniker
Det är svårt att ta adjö med steril miljö, tester och undersökningar av hjärta och hund innan det sista
Och det är så svårt att ta adjö och veta vad som skall hända sekunden efter jag lämnat min hund

Men jag hoppas och tror på forskarnas förmåga till möjligheten att hitta nyckeln till DCM. Och jag vet att de behöver alla hundar de kan få att forska på.

TACK Alla gulliga vänner, bekanta, valpköpare och främmande som skickat uppmuntrande ord och tankar. De har värmt och stöttat.
För det är tungt att mista sin vovve.
Vare sig man är en gammal uppfödarräv eller ”bara” en vanlig hundägare.


söndag 16 september 2012

HeMmA!



Resan hem blev ungefär likadan som färden till Stavanger. Fast längre. Norwegian var ena hyvens killar och lät mig och Saga sitta och glo på Gardemoen i Oslo i fyra timmar. Fast det mest kändes som om hela Gardemoen glodde på oss.

I incheckningen letade min lilla glada kines efter godis. Och människor är G.R.I.S.A.R kan jag förtälja. Överallt ligger det små, små bitar bröd, utspottade (?!) salmiak, godisbitar, snusrester och annat äckligt som Sagas hungriga mage vill ha. Man kan ju bara konstatera att de städar uselt i Norge, på flygplatsen menar jag. För efter vår ankomst fredag noterade jag samma skräp söndag eftermiddag.
Men de kanske inte har hungriga små kinesdamer, norrbaggarna.

Medan jag lastade in alla våra saker i incheckningen körde Saga in sitt lilla huvud i en ännu mindre grej bestående av två järnstänger. Hon hade förstås sett en begagnad pryl att äta och villa ha den. Hon svalde snabbt och ville tillbaka men satt fast. Typ som Emil i soppskålen. Och hon skrek också. ”AJ! JAG SITTER FAST!!!!!!!!” Men liksom mer på hundspråk. Jag kan förklara det ungefär som ett ljust, gastkramande fågelhundskrik. För Saga trodde hon skulle dö. Jag med. Och resten av alla på Gardemoen. Typ tre miljoner människor.
Jag drog, Saga skrek. Och inte kom hon loss.
Efter en svettig kamp fick jag lirkat loss henne, skruvat, puttat och bänt. Och som ett under kom hon loss, utan att bli av med sitt söta lilla huvud. Phu.
När jag rätade på ryggen såg jag att alla, och jag menar alla tittade på oss. Inte kul. Jag tog min hund under armen, blev färdigcheckad och tog så tillflykt till ett lugnt kafé. Där dränkte jag min ensamhet i oändligt goda kaffe latte drycker medan min lilla glupska hund tiggde av de andra gästerna.

Gud var god och lät mig lyckas med uppkopplingen på datorn. Tänk så fort tiden kan gå när man kan tassa runt och spana in fina hästar, hundar och katter.

Och plötsligt var vi hemma i Vita Huset. :-)

lördag 15 september 2012

Utställning i Stavanger



Planera - fundera
Boka flyg
Hitta jobbvikarie
Övertygamannenomattresanärdödsviktig
Boka hotell
Planera min frånvaro
Delegera arbetsuppgifter
Se till att uppgifterna blir gjorda
Skriva lappar till barn och man med "Att göra saker när mamma är borta" - De är inte imponerade…
Packa
Fixa-bada-grooma hund
Packa lite till
Köra till Arlanda
Checka in hunden
Checka in mig själv
Checka in mitt bagage, kom ju på att jag hade hundshampo i väskan. Ajabaja
Checka in mig själv igen
Kö till planet
Kö i planet
Vi lyfter, phu, jag är flygrädd
Vi landar-jag är fortfarande flygrädd
Leta upp bagaget i Oslo.
Leta upp min hund, där kommer hon på ett annat band!
Tullen studerar alla, alla, alla papper.
Vi är ok, välkommen till Norge
Ut i hallen Arriwals
Leta rätt på hallen Departures
Checka in igen.
Suck
Checka in bagaget
Checka in mig OCH hund (denna trippen får vi åka tillsammans)
Det piper i säkerhetskontrollen
Svettigt. 4000000 miljarder människor bakom mig i kö
Hunden i ena handen -utan koppel och se tjänstvillig ut när vakten börjar leta efter vad som piper på mig
Av med skärpet
Pip
Av med skorna
Pip
Hunden försöker smita (de har kört koppel o halsband på säkerhetsbandet)
Av med jackan
PIP!
Hunden smiter och jag svär högt. FAN!
Tre vakter kommer o hjälper till
Pipmojänger dras över hela min kropp
Svettig ung snygg killvakt ler generat ursäktande
Svettig sur och gammal = jag
VEM har installerat pipgrejer i BH:n…?
Jag slapp igenom
Springer sista biten
Glad hund springer med
Väga hund, visa papper hund, bära hund
Kö till planet
Planet är försenat (!)
En timme
Vänta
Vänta
Svära
Vänta
Nu kom det!
Kö i planet
Shit vad hunden är tung
Vi lyfter igen. Phu jag är fortfarande flygrädd
Vi landar igen. Jag lever än
Checka ut
Hund i ena armen
Resväskan i andra armen
Svettigt
Spöregn
Just det, vi är i Stavanger
Taxikö
Regn
I bilen, tick tack dyrt
Framme
Checkar in
Sent trött mysigt
Klockan ringer i ottan
Rasta hund
Bada hund
Packa hund
Frukost
Sminka
Passa tiden får skjuts av glad kollega
Framme!
SPÖREGN!!
Balansera i kjol och finskor med hunden på armen
Tungan rätt i mun, snubblar nästan i en vattenpöl
Stavanger... = ReGn
Bära alla saker
Leta ringen
Installera sig, läsa katalog, hejja på kända och icke kända
Kamma, borsta, entusiasmera hund
In i ringen
Fin kritik
Vi kom tvåa.
Tvåa av alla.
Hejdå cert
Hejdå Cacib
Hejdå titlar
Jag köper TVÅ trisslotter på vägen hem
Jag vinner ingenting
Såklart

Suck.

Hela proceduren i morgon igen
Hemma
Phu

Jag kan inte vara riktigt klok

Ps. TACK till Marte, Vivi, Caroline och Elisabeth som bjöd på middag och champagne. Vi firade deras TRE BIS....!! BIS Valp, BIS Uppfödargrupp, BIS Vuxen och en massa championat som trillat in. Jag och min andraplacering.

Och grattis till kompisen som inte var med, utan på annan plats. Hon skickade hysteriska gladsms med resultat. BIS resultat.
Fina Marsha - GRATTIS Dodo och Conny!!

Hm.

(Nä, jag är inte avundsjuk.
Inte alls faktiskt)

fredag 14 september 2012

Vi letar fodervärd och nytt hem

Ja, två av våra nakenfisar vill flytta.

Jean Dark Winona Ryder, vår lilla söta fröken med isblå ögon, busig, vild, glad, hoppig, studsig och kramgo lite tussa letar nytt hem.
Gärna hos någon som vill ställa ut, men inget måste.

Winona är en busig prick som tar livet med en klackspark. Hon är framåt, social och äääälskar människor.

Vi har också hennes mamma, Wilfred´s Ashley To Jean Dark som vi har tänkt oss sätta ut på foder. Ashley är en stor, välväxt och snygg dam. Eller, dam och dam... Hon är som sin dotter, framåt, busig, enormt kramgo och väldigt glad.

Är du intresserad i en av våra tjejer, eller kanske båda - kontakta oss gärna! kennel@jeandark.com

Hej, jag heter Winona:-)






Mamma Ashley

Busig fast hon är mamma:-)


söndag 9 september 2012

Jean Dark Snö Of Sweden

Nu är Swea dryga tre månader. Hon är pigg, glad och busig. Som valpar skall vara just.
Idag hälsade hon på oss i Vita Huset, och jag blev superglad över hur härligt hon utvecklats. :-)

Vi brukar ta flera bilder, och har vi tur blir kanske en eller två bra. Men idag blev alla nästan lika bra. Så ni får se rubbet:-)







lördag 8 september 2012

Tank på väg



Tanken har åkt hem.
Väl fastsatt i bästa kompisens bil åkte den tryggt till Arlanda, upp i luften och landade sedan på norsk mark. I dag skall herr Tank vidare till specialisten, lagras och nästa vecka in i mamma hundmage.

Och sedan är det inget mer att göra. Bara hålla tummar och tår att mamma hundmage verkligen börjar växa, och att vår pappa hund får bli pappa. Så här 24 år efter sin egen födelse.


fredag 7 september 2012

Mininytt....

Mini har fyllt nio dagar. Han har en tjock, rund mage, en liten krävande stämma och hunger som ger sig tillkänna var tredje timme.
Phu, var tredje timme dygnet runt matar någon av oss i Vita Huset den lille envisa chokladbruna kattbabyn och hans snövita lilla syster, som ena dottern döpt till Joy.

Joy är mindre hungrig, mindre skrikig och helt enkelt, mindre av allt. I kroppen också. Kanske berör det på att hon är tjej, kanske beror det på att hon är fyra dagar yngre eller kanske hon bara är sådan. Vem vet.

Båda kattbabysarna är sötare än sötast, ulliga, gulliga och tjocka om magarna. Vi hoppas verkligen de överlever, för usch så vi fäst oss vid de små liven.

Igår såg vi att Minis navel var geggig. Full med var faktiskt.
Ilsamtal till veterinären, vetrimoxin till lilleman och några böner till han där uppe. Inte bråka mer nu...
Mini själv äter sin mjölk, blinkar med sina stora ögon och sover sött med lillasyster när han är trött. Själv är jag ganska orolig över hur det skall gå för honom.

Fortsättning följer..

torsdag 6 september 2012

Tank (ar)



Vi har utlandsbesök.
Matte till fina åttaåriga Maja är här på besök. Med sig hem imorgon skall hon ha sperma från vår underbara Korad SPH I LP NUCH IDC SGR-91 NORDV-95 Jean Dark Jean Jacques.

Jean föddes 1988 och dog 12.5 år senare,år 2000.
Under den tiden lärde han mig hur en bra dobermann skall vara; Snäll, vänlig, nyfiken, trygg, arbetsglad, orädd, social, god koncentrationsförmåga, frisk och snygg.

Jag förstod nog inte då hur bra vår svarta hane faktisk var, men med åren har jag sett att det inte precis kryllar av sunda och bra dobermannhanar.

Tanken är förstås att en del av den sperma vi haft sedan många, många år tillbaka, skall få åka med hem till Maja och förhoppningsvis –om Gud är god och förhållandena gynnsamma- bli ett knippe valpar.
Vi är många som väntar och vill ha en baby, bara att börja hålla tummarna:-)


Så här får hundsperma resa. Som handbagage,
supernoga med temperatur, och en massa andra saker...
Behållaren är lika stor som en resväska, och själva innehållet, den så viktiga säden är som några små knappnålshuvuden. Mycket teknik är det.... 



tisdag 4 september 2012

Mini



 Ja, såhär ser det ut på köksbordet i Vita Huset när man har föräldralösa kattungar att ta hand om. 


måndag 3 september 2012

De två Miniatyrerna....




Det går inte så bra för oss på Jean Dark just nu. Om lilla Minis ankomst till världen finns att läsa längre ned, och tyvärr fick vår lilla bruna kattbaby sällskap. Ytterligare en nyfödd skruttis blev utan mamma häromdagen, och vi satte helt sonika ihop de små pluttarna.

Nu bor duon i sin lilla korg på vårt matbord, de får mat nästan hela tiden känns det som, blir tvättade, fixade och pussade på av alla i familjen som går förbi.

Mini har öppnat ögonen helt idag, och tittar på världen med stora grå ögon. Hans ”lillasyster” som är några dagar yngre är vit som snö, äter mindre mjölk och skriker inte som en fiskmås när hon blir hungrig.
Hon är helt enkelt stillsammare. Jag hoppas hon bara är lite mindre kavat än Mini, den viljestarke chokladpojken, och faktiskt tänker överleva, fast hon har en brun, äldre bror och en massa tvåbenta mammor.

Time will tell 

Mini 5 dagar gammal

Lilla vita syster, ännu utan namn

söndag 2 september 2012

Mininytt

Mini pustar ut i dotterns famn. Han har just fått mat, och njuter nog av att få ligga tätt intill.

Mamma Liten har piggat på sig lite, och saknar sin son. Hon gnäller efter honom och det skär i våra hjärtan när hon tittar på oss och ber om hjälp att hitta sin baby.
Undrar om hon känner igen honom när de får ses igen...

Mini, fyra dygn gammal

lördag 1 september 2012

Mini


I vår familj har vi flera siameser och orientaler. En av dem är Liten.
Hon kallas så för att hon är just liten. Lite slank modell, elegant och finlemmad. Öron som en fladdermus, sneda ögon och kakaofärgad, tät, vacker päls.

När Liten kom till oss hette hon Wilhug’s Felicia Fantacy, och köptes som blivande avelshona och kissekatt till mellandottern.
Lilla Felicia bodde hos dotter Felicia (Japp, de har samma namn) och acklimatiserade sig snabbt i vår familj. De andra katterna vande sig, och hon med dem. Alla utom vår andra chokladkatt, Spöka, blev goda vänner och alla tyckte vi jättemycket om vår söta lilla bruna baby.
Den lilla babyn växte, och utvecklade en enorm stark vilja. Hon bestämde sig för att hon inte tänkte lystra på sitt namn, och till slut gav vi upp, och så blev hon istället ”Liten”.
Lilla Liten bestämde sig också för att hon inte alls bodde på mellandotterns rum, utan tog sitt pick och pack och flyttade in till yngsta dottern.
Där bor hon fortfarande och är ytterligt nöjd med det hela.
Det är yngsta dottern också! :-)

Liten, här ungefär sju månader gammal


Liten växte och så blev hon vuxen. Och upptäckte det här med blommor och bin. Efter ett besök hos vår superchampion, Jean Dark Filurkatten, visade hennes tjocka mage att daten bar frukt, och vi väntade alla med spänning på vad som komma skulle.

En tidig morgon började förlossningen, som visade sig bli en utdragen och tråkig historia. Vår chokladkisse fick efter ett långt dygn fyra ungar, och med en envis nummer fem kvar i magen, åkte vi in morgonen efter. Där snittades det ut en ytterligt söt liten brun tjej - mamma upp i dagen! Jag var överlycklig, fyra hanar och en hona! Kanske en fröken som kunde få stanna..?
Det fick hon inte, för dygnet efter somnade den lille in, och med sig på färden till kattbabyhimlen tog hon med sig sina tre bröder. Kvar blev en liten ensam brun bror och en mammakatt som inte mådde helt bra.

Vår familj fick börja stödmata den lille, han var hungrig, arg och jag vet inte vad. Skrek som bara den, så mycket så hans egen mamma Liten tog tillflykt i dotterns säng och inte ville veta av sin son. De andra katterna ville inte heller hjälpa till, och hur vi än försökte beveka Liten att ta hand om sin avkomma avböjde hon. Så vi fortsatte mata Mini som han döptes till, och fästa oss vid den lille parveln.
Efter ett dygn av surande återvände mamma katt, och jag fick hjälp med att tvätta och mata. Ganska skönt, för att mata varje till varannan timme dygnet runt tar på krafterna när man jobbar heltid och skall sköta hus och hem också.

Lugnet sänkte sig över Vita Huset, men så började Liten bli trött och ville inte äta. Hennes sår såg irriterat ut och oron i min mage visade sig vara befogad morgonen därpå när hela rummet luktade hemskt, död och sjukstuga och Mini var hungrig som en varg. Mamma Liten orkade inte med sin son utan hade fullt upp med sin sjuka mage och febern som härjade i kroppen.

Mini och hans mamma packades in i bilen och fick åka till akutdjursjukhuset. Och medan Liten blev opererad och ompysslad passade vi på att väga lilleman, och pussa lite extra på honom medan vi väntade på sjuklingen.

Ett par timmar senare var vi så på väg hem. Trött, ledsen mammakatt. Två stora operationer på tre dagar kan göra vem som helst less.
Liten var dessutom sjuk. Riktigt sjuk. Hon hade en megastor infektion i sitt sår. Infektion i hela sin kropp, nekros, vilket betyder vävnadsdöd, i sitt ena juver och hon var faktisk nära att sluta sitt liv. Trots att hon låg på värmedunk, invirad i fleecefiltar, på värmefiltar och med tjock filt invirad runt sin plastbur var hon iskall, och vi var så oroliga att mista vår lilla bruna mammakatt.
Framåt eftermiddagen tinade iskissen upp lite, och öppnade ögonen. Vinglade ut från buren, jamade lite och fick massa mer medicin. Och massamassa kramar.
Yngsta dottern och jag fick nog en tår i ögat, och synen av en trött, sjuk -men på benen- kissekatt glömmer jag inte i första taget.

Vi hade fått veta att Mini inte längre skulle få vara med sin mamma - hon måste försöka blir frisk. För kanske skulle hon inte bli det, och de få krafter hon hade, måste hon lägga på sig själv, inte på Lilleman.

Valet mellan att låta den tre dagar gamla Mini somna in och att kämpa med matning, tvättning och nattvak var lätt. Självklart skulle vi bli tvåbenta kattmammor i Vita Huset för en tid, och låta klockan påminna oss varje heltimme om att Mini skulle ha sin varma mjölk.
Det låter kanske gulligt och sött.
Men det är det inte klockan 01:00. 02:00. 03:00. 04:00 och så vidare……

Fortsättning följer……

Mini och hans brorsa har just fötts, och inspekteras nogrant av mamma Liten

Mini har just fått mjölk, med munnen formad som en strut:-)

Mini är inte sådär jättestor....