Idag har Felicia fotat dem, själv fick jag muta, locka och pocka för att få dem att stå stilla.:-)
 |
| Jean Dark Little Lion Man |
 |
| Jean Dark Love Me Do |
 |
| Jean Dark Lemon Tree |
 |
| Jean Dark Last Christmas |
 |
| Jean Dark Lady In Red |
 |
| Jean Dark Lady Stardust |
måndag 25 juli 2011
De växer så det knakar..
En vecka har gått, och på de dagarna har våra kinesbarn hunnit växa massor! De är pigga, busiga, framåt och helt underbara:-)
Idag har Felicia fotat dem, själv fick jag muta, locka och pocka för att få dem att stå stilla.:-)
Idag har Felicia fotat dem, själv fick jag muta, locka och pocka för att få dem att stå stilla.:-)
lördag 23 juli 2011
Til Ungdommen av Nordahl Grieg
Kringsatt av fiender,gå Ubygde kraftverker,
inn i din tid! ukente stjerner-
Under en blodig storm- skap dem,med skånet livs
vi dig til strid! dristige hjerner!
Kanskje spør du i angst, Edelt er mennesket,
udekket,åpen: jorden er rik!
hvad skal jeg kjempe med, Finnes her nød og sult
hvad er mitt våpen? skyldes det svik.
Her er ditt vern mot vold, Knus det!I livets navn
her er ditt sverd: skal urett falle.
troen på livet vårt, Solskinn og brød og ånd
menneskets verd. eies av alle.
For all vår fremtids skyld, Da synker våpnene
søk det og dyrk det, maktesløs ned!
dø om du må-men: Skaper vi menneskeverd
øk det og styrk det! skaper vi fred.
Stilt går granatenes Den som med høire arm
glidende bånd. bærer en byrde,
Stans deres drift mot død, dyr og umistelig,
stans dem med ånd! kan ikke myrde.
Krig er forakt for liv. Dette er løftet vårt
Fred er å skape. fra bror til bror:
Kast dine krefter inn: vi vil bli gode mot
døden skal tape! menneskenes jord.
Elsk-og berik med drøm- Vi vil ta vare på
alt stort som var! skjønnheten varmen-
Gå mot det ukjente, som om vi bar et barn
fravrist det svar. varsomt på armen!
 |
| Idag har vi flaggat för Norge. En sorgens dag. |
tisdag 19 juli 2011
Kinesbarnen
Ja, dem har jag fått många frågor om. Hur mår de, hur ser de ut, hur är de och vad kommer det att bli av dem?
På grund av allt jobb med våra andra små sötnosar har vi haft fokus på annat håll, men givetvis vill vi visa upp våra små ögonstenar också. :-)
De sex bebbarna har Minnie som mamma, och hon är stolt, glad och superduktig md sina små. De börjar bli stora nu, hela fem veckor, och häromdagen hann vi föreviga dem, uppställda, på bild.
TACK Ammi, vår bästa hovfotograf, som ofta kommer och hjälper till med plåtningen, när de små börjar kunna posera:-)
Så här blev resultatet:
På grund av allt jobb med våra andra små sötnosar har vi haft fokus på annat håll, men givetvis vill vi visa upp våra små ögonstenar också. :-)
De sex bebbarna har Minnie som mamma, och hon är stolt, glad och superduktig md sina små. De börjar bli stora nu, hela fem veckor, och häromdagen hann vi föreviga dem, uppställda, på bild.
TACK Ammi, vår bästa hovfotograf, som ofta kommer och hjälper till med plåtningen, när de små börjar kunna posera:-)
Så här blev resultatet:
 |
| Jean Dark Little Lion Man |
 |
| Jean Dark Love Me Do |
 |
| Jean Dark Lemon Tree |
 |
| Jean Dark Last Christmas |
 |
| Jean Dark Lady In Red |
 |
| Jean Dark Lady Stardust |
måndag 18 juli 2011
Man måste bara ha
Vi hade just besök, och som vanligt charmade våra siameser och orientaler allt vad de kunde. Jag hörde mig själv säga att jag faktiskt inte skulle kunna tänka mig ett liv utan dessa stolta, vänliga och supersociala, vackra djur.
Och så är det. Man kan bara inte leva utan en egen siames. Eller två:-))))
Och så är det. Man kan bara inte leva utan en egen siames. Eller två:-))))
Jag vill inte äta
Jag vill bara leka......
Bita. Hoppa. Pipa. Busa. Studsa. Vara glad.
Tråkiga stora småsystrar som bara är med mamma hela tiden.
Själv är bäste dräng - då leker jag väl själv då! :-)
http://www.facebook.com/groups/144526248539
Dvärgpinschern Jean Dark Fun Light 4 v busar med sina fostersystrar,
de tio dagar gamla dobermanntjejerna i Q-Kullen
Bita. Hoppa. Pipa. Busa. Studsa. Vara glad.
Tråkiga stora småsystrar som bara är med mamma hela tiden.
Själv är bäste dräng - då leker jag väl själv då! :-)
http://www.facebook.com/groups/144526248539
Dvärgpinschern Jean Dark Fun Light 4 v busar med sina fostersystrar,
de tio dagar gamla dobermanntjejerna i Q-Kullen
söndag 17 juli 2011
Guess har rest till Nangijala
Ja, så har Korad Jean Dark Guess lämnat jordelivet, och rest till Nangijala. Han hade tyvärr den fruktade sjukdomen DCM, något många av våra underbara dobermann drabbas av.
Helt frisk (trodde vi) bad jag matte Ulrica att hjärstscanna honom för något år sedan, tanken var att han skulle få para en av våra tikar.
Tyvärr fick vi tvåbenta oss en hemsk överraskning - Finaste Guesseman var sjuk.
Det är svårt att få ett så tungt besked om en älskad vän, och vi har alla tänkt på, och lidit med Guess familj under deras jobbiga tid innan han gick bort.
Att veta att ens hund är obotligt sjuk är svårt och tungt att leva med dagligen, under lång tid.
Jag hoppas dock att vi alla kan komma att minnas den härliga och ståtliga bruna hanen Guess, hans fina vinster i ringarna, hans vänliga och sociala sätt mot oss människor, ja hela hans underbara dobermannväsen, med ett leende, och inte bara tårar.
Jag hoppas vi alla kan fortsätta hjälpas åt att arbeta med varandra, mot DCM.
Häromdagen såg jag en diskussion om DCM. En diskussion där man som så ofta använder sin sorg och frustration till att utse en syndabock.
När det gäller våra husdjur blir det ofta uppfödarna.
Det tycker jag är synd och väldigt olyckligt. Ingen uppfödare vill alls skapa sjuka djur. Alla uppfödare jag känner till försöker göra sitt bästa, och avla så sunda djur man bara kan.
Om det fanns 100% tillförlitliga DNA tester och andra hjälpmedel vore vi många som stod i kö för att använda oss av dem. Just nu finns inte det. Det finns inte ens helt fria linjer från hjärtfel. :-(
En vän jag har sade klokt för en tid seadn - ”Men Jeanett, det finns ju sådana här sjukdomar på humansidan, hur tror du att ni hobbyupfödare på hund skall kunna utrota den Dcm på egen hand”.
Och det är sant. Än har vi inte lyckats få bort den, men vi jobbar på det. Så gott vi kan. Och under tiden är jag övertygad om att vi behöver hjälpa varandra. Inte pekpinna och bli arga.
Mina tankar idag går till bästaste bruna ChokladPrinsen Guess. Änglarna har många fina vovvar där uppe i sin himmel nu. Hämtade från jorden alldeles för tidigt…………………
Ulrica, jag gråter med dig, och jag kommer aldrig att glömma Din underbara hund!
Helt frisk (trodde vi) bad jag matte Ulrica att hjärstscanna honom för något år sedan, tanken var att han skulle få para en av våra tikar.
Tyvärr fick vi tvåbenta oss en hemsk överraskning - Finaste Guesseman var sjuk.
Det är svårt att få ett så tungt besked om en älskad vän, och vi har alla tänkt på, och lidit med Guess familj under deras jobbiga tid innan han gick bort.
Att veta att ens hund är obotligt sjuk är svårt och tungt att leva med dagligen, under lång tid.
Jag hoppas dock att vi alla kan komma att minnas den härliga och ståtliga bruna hanen Guess, hans fina vinster i ringarna, hans vänliga och sociala sätt mot oss människor, ja hela hans underbara dobermannväsen, med ett leende, och inte bara tårar.
Jag hoppas vi alla kan fortsätta hjälpas åt att arbeta med varandra, mot DCM.
Häromdagen såg jag en diskussion om DCM. En diskussion där man som så ofta använder sin sorg och frustration till att utse en syndabock.
När det gäller våra husdjur blir det ofta uppfödarna.
Det tycker jag är synd och väldigt olyckligt. Ingen uppfödare vill alls skapa sjuka djur. Alla uppfödare jag känner till försöker göra sitt bästa, och avla så sunda djur man bara kan.
Om det fanns 100% tillförlitliga DNA tester och andra hjälpmedel vore vi många som stod i kö för att använda oss av dem. Just nu finns inte det. Det finns inte ens helt fria linjer från hjärtfel. :-(
En vän jag har sade klokt för en tid seadn - ”Men Jeanett, det finns ju sådana här sjukdomar på humansidan, hur tror du att ni hobbyupfödare på hund skall kunna utrota den Dcm på egen hand”.
Och det är sant. Än har vi inte lyckats få bort den, men vi jobbar på det. Så gott vi kan. Och under tiden är jag övertygad om att vi behöver hjälpa varandra. Inte pekpinna och bli arga.
Mina tankar idag går till bästaste bruna ChokladPrinsen Guess. Änglarna har många fina vovvar där uppe i sin himmel nu. Hämtade från jorden alldeles för tidigt…………………
Ulrica, jag gråter med dig, och jag kommer aldrig att glömma Din underbara hund!
lördag 16 juli 2011
Bra rapport
Tack alla gulliga människor som engagerat sig i Ellas och hennes små döttrars öde. Flera har varit oroliga, och haft de värsta av tankar.
Det behövs inte.
Ellabella brunnäsa är hemma hos sin familj igen, och hennes tre små döttrar mår fint hos sin nya mamma, Ivy, och de två nya storebröderna. (Som trots åldern är mycket mindre till växten)
De har just öppnat ögonen, och är underbart söta.
Bragdmamman Ivy mår också fint, även om hon plötsligt fick mycket jobb, mer än vi alla tänkt.
Hon hade just börjat vara utanför valplådan, ligga i mitt knä när det är filmtajm på kvällen, komma upp i sängen om natten, och gå med på de dagliga promenaderna. Märkligt nog verkar hon förstå att hennes fosterdöttrar är yngre än de hon redan har, för nu vill hon inte ut och gå längre, hon kommer och tigger lite mat om kvällen, och tittar upp korta stunder i sängen varje natt, för att sedan snabbt återvända till sina barn.
Vi försöker fortfarande stödmata med mjölkersättning, ett helt omöjligt företag, då ingen av valparna vill ha det jag försöker ge dem.
Vi har inte lyckats ta bra bilder, mamma Ivy är inte särskilt imponerad av att vi hela tiden vill hålla koll på hennes barn (det tycker hon själv att hon gör bäst), och när vi tar fram kameran blir hon ganska irriterad…
Så här ser familjen i alla fall ut just nu:
Det behövs inte.
Ellabella brunnäsa är hemma hos sin familj igen, och hennes tre små döttrar mår fint hos sin nya mamma, Ivy, och de två nya storebröderna. (Som trots åldern är mycket mindre till växten)
De har just öppnat ögonen, och är underbart söta.
Bragdmamman Ivy mår också fint, även om hon plötsligt fick mycket jobb, mer än vi alla tänkt.
Hon hade just börjat vara utanför valplådan, ligga i mitt knä när det är filmtajm på kvällen, komma upp i sängen om natten, och gå med på de dagliga promenaderna. Märkligt nog verkar hon förstå att hennes fosterdöttrar är yngre än de hon redan har, för nu vill hon inte ut och gå längre, hon kommer och tigger lite mat om kvällen, och tittar upp korta stunder i sängen varje natt, för att sedan snabbt återvända till sina barn.
Vi försöker fortfarande stödmata med mjölkersättning, ett helt omöjligt företag, då ingen av valparna vill ha det jag försöker ge dem.
Vi har inte lyckats ta bra bilder, mamma Ivy är inte särskilt imponerad av att vi hela tiden vill hålla koll på hennes barn (det tycker hon själv att hon gör bäst), och när vi tar fram kameran blir hon ganska irriterad…
Så här ser familjen i alla fall ut just nu:
 |
| Hela familjen Dobermann Pinscher |
 |
| Städa valpar tar lång tid.... |
 |
| Mys med mamma |
 |
| Sätt på locket - ni stör oss! |
 |
| Olika raser vid matbaren |
 |
| Olika åldrar och kön likaså. |
 |
| Frk Brun, öppnar just ögonen |
 |
| Frk Svart, håller också på att öppna ögonen |
fredag 15 juli 2011
Hjälten i Vita Huset
Trött. Tröttare. Tröttast. Så stod jag där med trillingflickorna utan mamma, och utan mat.
Nja, jag hade förvisso den eminenta valpersättningen, stressköpt en sen natt på djurkliniken med jouröppet. Dyr, och ingen endaste valp i huset ville ha den.
Stressad, trött och uppgiven. Valparna M.Å.S.T.E ha mat.
Jag letade amma, utan resultat. Vi funderade upp och ned. Vi försökta få i småtjejerna ersättningsmjölk.
Icke sade nicke.
Mina blickar gick till Ivys små tjocka tvillingpojkar. De låg där och hade det varmt och gott. Tjocka och belåtna hörde jag hur de rapade och smälte mjölken ända ned i sina stinna magar, helt ut i vardagsrummet, hörde jag dem.
Som vanligt vill Ivy ha sina små i ett täckt plastbo boendes tätt intill min säng. Dryga tre veckor gamla, var dessa hanvalpar lika stora (eller små) som sina olyckssystrar noterade jag.
Och så föddes tanken på att kanske, kanske lilla Ivy, med sitt stora hjärta och kärlek till alla små skulle kunde hjälpa….?
Det var en vild idé. Ivy är en liten tik, hon väger endast 3 kg, och en leveransklar dobermannvalp mellan 6-8.….
Men nöden har ingen lag, och jag bestämde mig snabbt.
Döttrarna tog ut alla hundar på en tvåtimmarspromenad och jag städade valpboet febrilt. Trillingarna fick flytta in, och så väntade vi nervöst på lilla mammahund.
När hon anlände, lite trött efter den långa skogspromenaden, noterade hon förvånat (jo, hundar kan faktiskt se förvånade ut) att hela hennes tvåbenta familj stod inne i sovrummet och trampade lite nervöst. Jag tror hon blev irriterad över att locket till hennes och sönernas bo stod vid sidan om.
Hon hoppade i boet, och såg ännu mer förbryllad ut. Hela vår familj höll andan, och jag stod beredd att flytta tikvalparna, om Ivy skulle bli arg.
Ivy nosade intensivt på de små hemlösa valparna. Funderade lite, nosade och kollade av samtliga barn.
Så tittade hon stört på oss runt om, som om hon tycktes fråga om vi inte hade något vettigare att företa oss, och att hon ville ha på locket.
Hon lade sig till ro, och makade in alla valpar, biologiska och stora fosterbarn i sin lilla famn, och suckade nöjt.
Vi runt om fällde en liten tår, och tassade tyst ut från rummet.
Historien är förstås inte slut. Den har just börjat.
Ivy är en fantastisk liten hund, och vi är så glada att hon ville ta till sig småtjejerna. Vi hoppas hon kommer orka med, och just nu matar vi henne allt vi kan, för att hjälpa på hennes mjölkproduktion, som plötsligt skall räcka till ytterligare tre, dessutom stora, valpar.
I skrivandes stund ser allt fint ut, och kanske kan vi koncentrera oss på att hitta namn till de små.
Parfymnamn på Q har vi tänkt oss.
Nja, jag hade förvisso den eminenta valpersättningen, stressköpt en sen natt på djurkliniken med jouröppet. Dyr, och ingen endaste valp i huset ville ha den.
Stressad, trött och uppgiven. Valparna M.Å.S.T.E ha mat.
Jag letade amma, utan resultat. Vi funderade upp och ned. Vi försökta få i småtjejerna ersättningsmjölk.
Icke sade nicke.
Mina blickar gick till Ivys små tjocka tvillingpojkar. De låg där och hade det varmt och gott. Tjocka och belåtna hörde jag hur de rapade och smälte mjölken ända ned i sina stinna magar, helt ut i vardagsrummet, hörde jag dem.
Som vanligt vill Ivy ha sina små i ett täckt plastbo boendes tätt intill min säng. Dryga tre veckor gamla, var dessa hanvalpar lika stora (eller små) som sina olyckssystrar noterade jag.
Och så föddes tanken på att kanske, kanske lilla Ivy, med sitt stora hjärta och kärlek till alla små skulle kunde hjälpa….?
Det var en vild idé. Ivy är en liten tik, hon väger endast 3 kg, och en leveransklar dobermannvalp mellan 6-8.….
Men nöden har ingen lag, och jag bestämde mig snabbt.
Döttrarna tog ut alla hundar på en tvåtimmarspromenad och jag städade valpboet febrilt. Trillingarna fick flytta in, och så väntade vi nervöst på lilla mammahund.
När hon anlände, lite trött efter den långa skogspromenaden, noterade hon förvånat (jo, hundar kan faktiskt se förvånade ut) att hela hennes tvåbenta familj stod inne i sovrummet och trampade lite nervöst. Jag tror hon blev irriterad över att locket till hennes och sönernas bo stod vid sidan om.
Hon hoppade i boet, och såg ännu mer förbryllad ut. Hela vår familj höll andan, och jag stod beredd att flytta tikvalparna, om Ivy skulle bli arg.
Ivy nosade intensivt på de små hemlösa valparna. Funderade lite, nosade och kollade av samtliga barn.
Så tittade hon stört på oss runt om, som om hon tycktes fråga om vi inte hade något vettigare att företa oss, och att hon ville ha på locket.
Hon lade sig till ro, och makade in alla valpar, biologiska och stora fosterbarn i sin lilla famn, och suckade nöjt.
Vi runt om fällde en liten tår, och tassade tyst ut från rummet.
Historien är förstås inte slut. Den har just börjat.
Ivy är en fantastisk liten hund, och vi är så glada att hon ville ta till sig småtjejerna. Vi hoppas hon kommer orka med, och just nu matar vi henne allt vi kan, för att hjälpa på hennes mjölkproduktion, som plötsligt skall räcka till ytterligare tre, dessutom stora, valpar.
I skrivandes stund ser allt fint ut, och kanske kan vi koncentrera oss på att hitta namn till de små.
Parfymnamn på Q har vi tänkt oss.
 |
| I väntan på -förhoppningsvis- nya mamma |
 |
| Ivy bestämde sig snabbt för att det var ok att ha femlingar... |
 |
| Hm... vad många de blev...! |
 |
| Mys med alla bebbarna |
 |
| Så här ser vi ut |
torsdag 14 juli 2011
Plötsligt är de här
Men det blev inte som vi tänkt.
Mamma Ellas förlossning startade ganska abrupt. Det hela såg dock normalt ut, och jag var vid gott mod i många timmar.
Ella jobbade och slet, alldeles för mycket, och plötsligt såg det hela inte alls så positivt ut i alla fall. Vår veterinär kontaktades, och mitt i värkarna blev vår stackars mammahund inforslad i bilen, och körd till djurkliniken.
Röntgen väntade, och snabbt kunde man konstatera att en tjock, biffig sak satt fast som en propp i förlossningskanalen. Den gick inte att rubba, inte heller att dra ut på något vis. Vår trötta och oroliga mammahund blev sövd, och öppnad.
Operationen gick bra, men blev stor, livmodern fick två enorma hål, den där ”proppvalpen” var svår att få ut - han satt i kanalen, inte i livmodern, där syskonen fanns….
Men ut kom han, och strax efter fiskade veterinären fram hans systrar. Alla valparna var pigga, men lite omtöcknade.
Det var Ella också, och hon mådde ganska dåligt när hon vaknade upp ur dimmorna. En del hundar klarar sig ganska bra genom en operation, och en del klarar det mycket sämre. Fina Bellan är nog en sådan. :-(
Vi åkte hem, med mor och barn, och till en början såg allt bra ut.
Tyvärr tillstötte komplikationer, och Ella orkade inte ta hand om sina nyfödda små ungar. På vägen miste vi den stora hanen, och kvar blev bara flickorna. Vi hjälpte förstås allt vi kunde, men trots 24-timmars skift vid valplådan blev inte Ella bättre.
Vi tog det svåra beslutet att låta mamma Ella åka hem till sin familj, och hela kropp och själ.
Vi fick dispens från både Svenska Kennelklubben och Svenska Jorbruksverket på få timmar, (enligt svensk lag skall en hundmamma ha tillgång till sina små i åtta veckor)
Och kvar hos oss blev hennes små nykläckta ungar som plötsligt stod utan mamma.
Jag har haft många kullar. Många små hund och kattbabysar, men aldrig helt moderslösa valpar.
Det kändes tröstlöst, svårt och mycket motigt. Efter att ha vakat vid de små och mammahund dygnet runt i många dagar, var jag så trött att jag såg stjärnor.
Vem skulle mata de små? Vem skulle pussa på dem, och vem skulle tvätta dem, massera magar och lära dem hundspråk? Hur gärna jag än vill är jag ju faktisk (bara) en människa…
Vi försökte mata de små med ersättning, något som inte mottogs med entusiasm. De rynkade sina söta ansikten med äcklade miner, skrek och försökte värja sig. Jag kände paniken komma krypande - vad gör man?!
Ella jobbade och slet, alldeles för mycket, och plötsligt såg det hela inte alls så positivt ut i alla fall. Vår veterinär kontaktades, och mitt i värkarna blev vår stackars mammahund inforslad i bilen, och körd till djurkliniken.
Röntgen väntade, och snabbt kunde man konstatera att en tjock, biffig sak satt fast som en propp i förlossningskanalen. Den gick inte att rubba, inte heller att dra ut på något vis. Vår trötta och oroliga mammahund blev sövd, och öppnad.
Operationen gick bra, men blev stor, livmodern fick två enorma hål, den där ”proppvalpen” var svår att få ut - han satt i kanalen, inte i livmodern, där syskonen fanns….
Men ut kom han, och strax efter fiskade veterinären fram hans systrar. Alla valparna var pigga, men lite omtöcknade.
Det var Ella också, och hon mådde ganska dåligt när hon vaknade upp ur dimmorna. En del hundar klarar sig ganska bra genom en operation, och en del klarar det mycket sämre. Fina Bellan är nog en sådan. :-(
Vi åkte hem, med mor och barn, och till en början såg allt bra ut.
Tyvärr tillstötte komplikationer, och Ella orkade inte ta hand om sina nyfödda små ungar. På vägen miste vi den stora hanen, och kvar blev bara flickorna. Vi hjälpte förstås allt vi kunde, men trots 24-timmars skift vid valplådan blev inte Ella bättre.
Vi tog det svåra beslutet att låta mamma Ella åka hem till sin familj, och hela kropp och själ.
Vi fick dispens från både Svenska Kennelklubben och Svenska Jorbruksverket på få timmar, (enligt svensk lag skall en hundmamma ha tillgång till sina små i åtta veckor)
Och kvar hos oss blev hennes små nykläckta ungar som plötsligt stod utan mamma.
Jag har haft många kullar. Många små hund och kattbabysar, men aldrig helt moderslösa valpar.
Det kändes tröstlöst, svårt och mycket motigt. Efter att ha vakat vid de små och mammahund dygnet runt i många dagar, var jag så trött att jag såg stjärnor.
Vem skulle mata de små? Vem skulle pussa på dem, och vem skulle tvätta dem, massera magar och lära dem hundspråk? Hur gärna jag än vill är jag ju faktisk (bara) en människa…
Vi försökte mata de små med ersättning, något som inte mottogs med entusiasm. De rynkade sina söta ansikten med äcklade miner, skrek och försökte värja sig. Jag kände paniken komma krypande - vad gör man?!
Forts följer
söndag 3 juli 2011
Brudarna B.A.D
Jenna och Juni älskar vatten. De uppför sig som nyutsläppta kor på grönbete, och fladdrar och far likt tjurar med getingar i baken, när man släpper dem, och de förstår att det är bad på gång!
Själv älskar jag också att ta med våra härliga tjejer till stranden, de är så glada och lyckliga och sprudlande av liv. Plaskar, leker, jagar, simmar, apporterar, och njuter av vatten, sol och vind.
Ibland gnäller jag lite över livet, men dagar som dessa stoppar jag tacksamt in i minnesbanken, och tänker att det är gott att leva:-)
Själv älskar jag också att ta med våra härliga tjejer till stranden, de är så glada och lyckliga och sprudlande av liv. Plaskar, leker, jagar, simmar, apporterar, och njuter av vatten, sol och vind.
Ibland gnäller jag lite över livet, men dagar som dessa stoppar jag tacksamt in i minnesbanken, och tänker att det är gott att leva:-)
 |
| De oranga Skojsarna är ett måste när vi badar:-) |
 |
| Vackra Mälaren |
 |
| Juni Brun |
 |
| Lägg till bildtext |
 |
| Svensk Sommar |
lördag 2 juli 2011
Sjulingarna 12 veckor och utsparkade ur boet..
Ja, några finns kvar hos oss, och väntar på att deras nya familjer skall komma och hämta dem. Två av våra lakritstroll har ännu inte hittat nya hem, och finns tillgängliga för lämpliga familjer.
Det har varit en underbar tid med sjulingarna. Från första stund de kom, har mamma Lady älskat sina små, pysslat med dem, matat dem, flyttat dem än hit, än dit, städat och pratat med dem.
De sex kolsvarta bebbarna och deras ljusa bror växte och växte. De hoppade, sprang och for.
De klättrade i gardinerna, hängde i mina blommor och stal barnens alla saker från flickrummen. När kvällen kom slocknade de varma, nöjda och trötta i döttrarnas sängar. Knappast orkade de släpa sina sömndruckna kroppar in i korgen som deras mamma tyckte de skulle sova i, tillsammans med henne, bröder och syskon.
I vissa familjer har man kvällsrutinen natta hus och släcka lampor. Jag rastade hundar och samlade in kattungar:-)
Häromkvällen dök det upp en kär gäst i min säng. Mamma Ladykatt, som alltid sover på mitt täcke, men som jag inte sett till under de senaste 14 veckorna, då hon helt uppslukad av sina små varit så upptagen att hon knappt kunnat säga god natt, låg nöjd och spann på min kudde.
Hon hade bestämt sig för att de små var stora nu, och mammauppgiften var slut. Katt och hundmammor är kloka brudar:-)
Det har varit en underbar tid med sjulingarna. Från första stund de kom, har mamma Lady älskat sina små, pysslat med dem, matat dem, flyttat dem än hit, än dit, städat och pratat med dem.
De sex kolsvarta bebbarna och deras ljusa bror växte och växte. De hoppade, sprang och for.
De klättrade i gardinerna, hängde i mina blommor och stal barnens alla saker från flickrummen. När kvällen kom slocknade de varma, nöjda och trötta i döttrarnas sängar. Knappast orkade de släpa sina sömndruckna kroppar in i korgen som deras mamma tyckte de skulle sova i, tillsammans med henne, bröder och syskon.
I vissa familjer har man kvällsrutinen natta hus och släcka lampor. Jag rastade hundar och samlade in kattungar:-)
Häromkvällen dök det upp en kär gäst i min säng. Mamma Ladykatt, som alltid sover på mitt täcke, men som jag inte sett till under de senaste 14 veckorna, då hon helt uppslukad av sina små varit så upptagen att hon knappt kunnat säga god natt, låg nöjd och spann på min kudde.
Hon hade bestämt sig för att de små var stora nu, och mammauppgiften var slut. Katt och hundmammor är kloka brudar:-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)