onsdag 13 december 2017

Statligt - HUND


Avel på tjänstehundar. 
Detta har jag funderat massor på genom åren. Jag har funderat över de enorma kostnaderna, hundarnas många gånger hårda liv och leverne, förarna som jag tycker borde få mer utbildning, stöttning och hjälp.

Jag har förundrats över att man så lättvindigt köper hundar som man inte har en susning om hur de växt och fötts upp.

Och jag har tänkt mycket över att vi, i dessa utbildade tider vad gäller känslor, tycks ha glömt att hundar inte är maskiner, utan levande varelser som ger mer, massor och mycket och de får mycket tillbaka.

Jag har lyssnat till alla programmen, och det känns inte bra i magen. Min sluttanke är att det är en konst att avla, och bara för att man är bra på bruks på elitnivå, för att man tävlat VM i hockey eller EM i fotboll är man kanske inte lämpad att vara överkucku vad gäller till exempel uppfödning.

Det är liksom för mig en självklarhet att om man ska avla fram elithundar, i vilken gren man nu tänker sig vara viktig, så måste man vara bra på avel.
Riktigt bra.





LYSSNA TILL RADIOPROGRAMMET HÄR 

ELLER KLICKA HÄR OM DU HELLRE VILL LÄSA


tisdag 12 december 2017

Naturen rår man inte alltid på.......




När jag föddes var min mamma väldigt ung. Hon var obstinat, osams med sin egen mamma och ville gifta sig.
Det gick sådär kan jag säga, för vilken vettig mamma gifter bort sin tonåring? Mormor var förstås vettig, men också väldigt kristen, och när det visade sig att mamma var på det viset blev bröllopet ordnat med blixtens hastighet.
Och sen kom jag. Kanske inte så genomtänkt, men det var så det var.

När jag var barn bodde vi granne med en familj med en tonårsdotter. Hon kände sig ensam, utanför och älskade ungar.
En dag mötte jag henne med en barnvagn och trodde förstås att hon knäckte extra som barnvakt. En bra sidoinkomst för många av oss ungar på gården.
Bara det att den här fjortonåringen passade sitt eget barn, ingen annans. Huvvaligen. 14 år!

Otaliga är väl alla de som skaffar ett kärleksbarn, njuter ett par månader bara för att upptäcka att vardagen trampar på och den söta babyn växer upp, har snor i näsan, galonbyxor, skriker som F-N och att det frestar på med att hinna med jobb, hämta.på.dagis.handla,laga mat och vara en god hustru.
Och sen är kärleken lite lätt good bye. Ja ni vet.

I alla fall. I somras fick jag höns! Husse var motsträvig, för att inte säga arg – ÄNNU fler djur i Vita Huset- men nåväl, mina underbara fjäderfän flyttade in och de är galet fina.

Jag försökte förstås lära mig allt om höns;
Hur lägger de ägg? Måste man ha en tupp? Kan man blanda raser? Hur länge ruvar de? Om de ruvar alls?
Vad äter kycklingar? Kan de vara lösa med resten av flocken? Hur ser man skillnad på en hon och en han? Hur länge efter parningen kommer äggen att vara befruktade? Vad händer egentligen inne i ett ägg? Hur mycket kyla tål en höna? Kan höns äta alla matrester? Hur länge lever en höna? Hur mycket inavel tål höns? Gal en tupp väldigt högt? När är en höna könsmogen? Kläcks alla kycklingar gula? Och så vidare och så vidare när man som jag, alltid och evigt, har tusen frågor som snurrar i huvudet.

Som vanligt hade jag snälla vänner som glatt delade med sig av både kunskap och höns – TACK Annelie, Fia och Anna för alla råd och tips! 😊

Till exempel så lärde jag mig att höns tål mycket väderomslag, de är familjens soptunnor, har ett rikt socialt liv och att det finns ruvare och läggare.
Äggläggare är ju bra att ha, men om man vill ha kycklingar måste man ha en kläckmaskin, eller duktiga små ruvare.
Jag som är en riktig uppfödarnörd bestämde mig för att jag inte villa ha en maskin. Den kändes dyr, steril och fattig på känslor.
För hur blir små kycklingar som växer upp utan sin mamma? Tja, inte vet jag, men jag är säker på att Moder Natur utrustat oss med mammor just för att de är väldigt viktiga.

Det tog inte långa stunden innan fick vi kycklingar! Det visade sig finnas två exalterade blivande mammor i flocken, och de ruvade med gemensamma insatser fram tre söta barn som Mamman med stort M sedan bestämde sig för att mamman med litet m inte fick ha. Hon blev helt sonika bortjagad, och vi såg henne länge traska för sig själv, äta med djupa suckar och kasta längtansfulla blickar på de små bebisarna.
Livet är tufft ibland.

De små växte upp, och jag njöt av hela flocken sommaren och hösten ut. Vi fick dagliga ägg till hela familjen och allt var frid och fröjd.
Tills Ruvaren slog till igen.

Mamman med stort M bestämde sig för att hon skulle ha barn. Kosta vad det kosta ville. Hon lade sig att ruva, och jag tog äggen.
Hon ruvade.
Jag tog äggen.
Och sådär fortsatte det tills jag tänkte att hennes ben skulle förtvina? Ja, Ruvaren var bara uppe en snabbis för att äta, och sen – VIPS tillbaka till bädden. Och där låg hon. I ur och skur. Bara låg med inåtvänd, introvert blick, borta i kolan typ, och väntade.
Nu har hon inga fingrar, men jag slå mig i backen på att hon låg och trummade lätt, sådär. ”ska det aldrig bli nån unge till mig?”
Vi fortsatte ta äggen, som bara blev fler och fler. De andra jefla hönsen verkade dessutom hjälpa till! Jag såg det aldrig, men på något sätt måste de köa om morgonen, kasta rumpan över kanten till boet och trycka ur sig ett ägg, för högen under Ruvaren växte.
Och växte.
Jag tänkte hon skulle ge upp nån gång, envisa djur, och lät henne behålla alla ägg. Så att hon skulle FATTA omöjligheten i att bli mamma mitt i december.
Det fattade hon inte.
Ruvaren låg troget kvar, och alla kompisarna fortsatte att dumpa sina Gökägg i hennes bo, där hönan som drömde om att bli mamma låg med tindrande ögon och vinglade lätt för att klara av att värma alla sina 17 ägg. Ja, för sista dagen var de nämligen 17. Jag räknade dem.

Så kommer dottern upp och hojtar – ”Mammaaaaaaaa, kolla va jag hittade i hönshuset” KOLLLLLLLLAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Ett decemberbarn 💗


Och minsann. Ruvarens tålamod hade lönat sig – en baby! En liten gul baby i december, kall som bara den ute, och här hade vi en ensam liten kyckling.

Den stolta mamman kickade ut de 16 äggen ur boet och värmde stolt den lilla Gula under sina vingar. Kacklade tyst och skrattade åt mig, det är jag säker på.
Själv tänkte jag att en liten ynka kyckling i smällkalla Juletider kommer frysa ihjäl. Det tänkte förstås inte Ruvaren, som placerade sig och ungen rakt under värmelampan och bara mös.

Den lilla spatserar runt bland de andra jättarna när det är matdags, äter det stora fodret och sätter i halsen. Jag trugar med jordgubbar, mosad pasta, kycklingfoder, havregryn och kanariefoder som den inte vill ha. Hen äter minsann med de stora!!

So, what to say.
Ibland vill man ha barn.
Helt enkelt.
Och nöden har ingen lag.
- Barn blir det.

Den lilla gula knatar runt lite med sin stolta Mamma, och sover resten av tiden under hennes varma mage.
De andra hönsen lägger sina egna ägg i sina egna reden, och vi tar dem varje morgon och äter världens bästa pannkakor, stekta ägg och kakor och vad vi nu hittar på.  

Tuppen gal, parar sina fruar och allt är frid och fröjd.
Håhåjaja.
Naturen rår man inte alltid på. 

                                               Klicka här och se vår lilla Plutt 

söndag 19 november 2017

Orientalungarna



Ja, vi har ju en HETT efterlängtad orientalkull, och det är verkligen ett hett efterlängtat gäng. En kille och fyra vita tjejer fanns i mamma Geishas fina mage.

Mamma heter HU*Imladris Indil Geisha OSH w 61 och pappa den stiliga HU*Shagio Chen Black Tiger OSH n 24.


Bonuspappa Samson pysslar om sin fru och femlingar, och han verkar fast och fullt övertygad om att det är han som är pappa, på riktigt. 💜

Namn funderas det på och snart är de också klara. Som vanligt ska de ha sagofigursnamn, och denna gång på F. 



Lilla fröken Fyra

Fyran 

Fröken Tre

Trean 

Fröken två 

Två


Fröken Ett 

Ettan 

Ettan 
Liten kille 

Killen 


Tack för bilderna Linn Lemmeke!

tisdag 14 november 2017

HOPPSAN




Jobbet är klart. (Nästan) Middagen handlad. Hönsen fått mat. Hundarna med. Stressar upp, laga mat, hinna äta den också - innan kvällspasset på jobbet.
Kompisen messar - När ska Doris egentligen ha sina ungar? Hon funderar vidare, Kan den blivande mamman månde explodera?
Vi får lite stress, räknar igen.
Och igen.
Jodå, på måndag senast måste de ut. Klart hon inte spricker.
Fisken bubblar inifrån ugnen. Hallå!! Kan du duka eller?

Kattskriket from HELL vrålar genom huset.
ALLA. Jag menar ALLA släpper det de har, och springer. På vägen snubblar vi över lämmeltåget ut från toan.
De yngre flyr för livet, och inne i bastun har Molly, som själv har små ungar, fått fatt i Emma.
Stackars Emma, får sig en omgång pisk, Molly är vansinnig av sån där konstig ilska som bara en nybliven kattmamma kan vara full av, och vår lilla unga hona får smaka rejält på den äldres känsloattack.

Jag lyckas sära dem, och hålla fast slagskämpen, medan Emma flyr med andan i halsen. Ute från köket hör jag potatisen som kokar över och i hallen får jag torka kiss och lite annat från det stackars mörbultade mobboffret.
Jag noterar att Doris hårboll ligger lugnt i hundkorgen och betraktar mig. Haha, den katten alltså! Ligga där mitt i ett slagsmål och bara glo.
Hon kramar sitt lilla gossedjur och spinner till mig när jag säger hej.
Hejhej Dorran, jag klappar henne lite. Varför ligger du här? Jag skvätter till när hennes "mjukisdjur" rör sig, och lägger upp ett illvrålpip som bara en nykläckt kan.
Moderkakan ligger också ute, och jag särar försiktigt på den och babyn. Döttrarna springer, tar hand om maten, flyttar hundarna -Men, asså, HUR KAN HON välja biabädden i hallen?! - hämtar hennes bo och så får hon flytta in i den täckta lådan.

Och så fortsätter kvällen hos familjen Lemmeke.
Jag messar kompisen - Doris kommer inte explodera. Fortsättning följer.
Greyhounden som slickar sig hungrigt om nosen blir inlåst, inte äta nyfödda nakenkattungar tack, maten serveras och jag jag ter emot tre ungar till.

Klockan slår och jag måste hämta pojkvännen som åker buss. Varför flyttade vi till ett busslöst ställe?
Dottern tar vid, vaktar och tar emot, en baby, och sen två. När det är slut? Vi får se.
En helt vanlig kväll hos oss. 😊

Helt nyckläckt. Och PRICKIG!!

Hm... det LUKTAR kattunge. Kan jag få en? Snällaaaaaa....! 


lördag 11 november 2017

Världsutställningen och på väg hem


2x Gammeltanter.
Saga blev tvåa bästa veterantik, sååååå nära ju!
(SECH DKCH VDHCH Nordic JW'10 Copenhagen JW'10 Sun-Hee's I'm a Marionette)
Foto Monika Bejcková


Världsutställningen är slut.
Jag med.

Klockan ringer glatt 05:00 och jag vaknar med ett ryck och tänker att jag har dött. Jag hatar att gå upp tidigt.
Min rygg är svettigt varm, och jag försöker hasa mig bort från den snarkande lilla hunden som klibbat fast sig på baksidan av min kropp.
Det går inte för kompisen, den andra lilla fyrbentingen, har kilat fast sig under täcket, mellan mina ben, och ser till att jag ligger i ett skruvstäd.

Jag ligger en stund och lyssnar till de främmande ljuden. Någon svär, på ryska (?), en annan skrattpratar på engelska nere på gatan och en tredje slamrar med sina resväskor i hissen och teaterviskar på något språk jag inte känner igen.
Hundar skäller, piper och krafsar. Bildörrar öppnas och stängs, och en lätt doft av kaffe letar sin in under min dörrspringa.
Jag suckar, monterar loss mig själv och stiger upp. Rummet är iskallt, och mina små hundar suckar nöjt när jag bäddar ner dem och försöker slåss med TV:n för att hitta något som inte är dubbat till tyska.
Till slut, på kanal 359 typ, hittar jag ett ekonomi/börsprogram på engelska. Det får duga, och vi strölyssnar till pratet medan jag packar och matar nyvakna hundar och senare lämnar rummet och tar mig fem våningar ned till den nyvakna foajén.

Hotellpersonalen äter frukost, suckar och tittar på klockan när jag vill checka ut. ”Mein Got! Hundemenschen”

När jag smyger ut på gatan och försöker hitta en gräsplätt möts jag av en ensam rökande ryss. Han står i skydd av mörkret, torkar grus ur ögonen, drar lite ursäktande morgonrocken om sig, halsar på sin vita giftpinne och stirrar sedan monotont på sin mobil.
Man hör tydligt hundskall och applåder och en finalspeaker från den. Hundfolk alltså! Haha!
Bilarna verkar också yrvakna, och inte så många, så jag hinner rasta i lugn och ro och smiter sen tillbaka in på hotellet där kompisarna checkar ut.

Ingen av oss glädjejublar.
Ingen av oss hoppar jämfota.
Vi är mest trötta. Typ loosertrötta. Ni vet, sådär som när verkligheten hunnit ifatt en – jag är megalångt hemifrån.
Klockan är straffbart tidig.
Ingen av oss har fått frukost (hotellet har inte ens hunnit duka fram kaffe…), det är aplångt att gå till hyrbilen och dessutom har inte SAS ringt och gett vännerna klartecken på att hundarna får följa med hem.
Alltså.....  – Vad gör vi om mopsarna inte får flyga med???? 


Paniktanken greppar min mage och jag tappar andan några sekunder och funderar på om vi inte bara kan binda dem i en tysk lyktstolpe?
Jag menar, de åkte ändå ut?
Strunt samma, vi köper nya. SNYGGA hundar. 


Näe, Jeanett, TUR att kompisarna inte hör dina tankar, det där är inte schysst!! Mmm, jag håller med. Men VAD GÖR VI om de inte kommer med. Jefla SAS.
Vi letar oss ner i garaget. Det är mörkt och bilarna vaknar abrupt när hund efter hund slår upp sina blå och skäller så det gungar i dominoeffekt längs parkeringsraden.
Och när jag ändå håller på – ni som läser mina rader nu och lämnar era hundar i bilen i ett utländskt garage en hel natt, är ni från vettet??
Mörkt, kallt/varmt, ensamt och ganska…. Taskigt tycker jag. SLUTA GENAST MED DET!!

Vi packar in resväskor och annat smått och gott, pussar på våra fyrbenta och så rattar jag ut på autobahn.
Fri fart är i alla fall KUL! 😊

Några timmar senare kör vi in på flygplatsen, lämnar bilen och samlar mod för slagsmålet med SAS.
SAS å sin sida kontrar med att låta oss stå i kö i en och en halv timme och ger oss sen bästa och snyggaste manliga personal som inte har nåååågra problem att checka in våra bästa vänner och så var det lilla problemet ur världen!
Vi skrattar, fikar och livet känns med ens ganska bra.
Ja, förutom att vi har lagt ner en förmögenhet på att resa till Tyskland för att liksom visa alla våra fantastiska hundar och förstås komma hem med varsina Världsvinnare.
Jag kan säga att det inte skedde.

De här domarna som dömde våra raser höll inte med oss i tanken att just våra hundar var världens vackraste, och fast vi fick bra placeringar och har med oss massa fina kritiker och placeringar så räckte det såklart inte för vårt humör.

Så för er som undrar över våra resultat – vi satsar numera stenhårt på nästa år – Amsterdam, here we come!! (Och ja, vi har redan bokat rum 😊)



Världsutställningen i Leipzig 2017 

Kul att gå mellan hallarna.
De hade gångar man fick gå i, typ som glas/plastgångar.
Ni vet såna där som hamstrar har på sina burar! Haha! 

En hamster... 

Vår grupp om tre, tyvärr blev Annie sjuk, och vi fick dra henne.
Hon var vår starkaste kort, och det blev rejält tomt även i gruppen utan henne.
King är den tredje av våra deltagande juniorer som också får ex och blir kvar bland de sista.
Titelbehängda Barbie blev fyra i en tung championklass, där hela ringen fylldes med deltagande tikar. 

HCAJW17, HCAW17 Jean Dark Made For Me fick också finfin kritik,
och valdes ut att stanna bland de sista, även om det inte räckte till en placering.
Bra jobbat Maj-Brit!  

Fina Jean Dark Nevermind fick finfin kritik och var kvar bland de allra sista i klassen.
GRATTIS duktiga Eva-Carina!


Message from vårt hotell to all of us guests

Och här gott folk, ligger det MÄNGDER med vovvar. I kalla bilar, ensamma hela nätterna.
FYYYYYYYYYY!!!! 

Säga vad man vill om tyskar, men detta med frukt, det kan de! 

På flygplatsen
Blogga, mysa och vänta....

Landat på Arlanda, tullar in hundarna, husse hämtar och vi äter lunch tillsammans.
När vi kör in hemma kastar jag mig in efter tjejerna, har kramkalas och sen - Ut och njut <3 


TACK Felicia, Sofia och Cathrin för en härlig resa!
TACK alla härliga och fantastiska valpköpare och vänner för en kanondag vid kinesringen!





tisdag 7 november 2017

200 mil senare


200 mil senare kör vi in på parkeringen hemma, kastar oss ut, kramar alla fyrbenta som inte fick följa med, och så börjar den vedervärdiga städningen av en proppfull bil.

Hundburar, resväskor, hårfön, smutsiga filtar, viktiga papper, rester av hundmat, nyvunna rosetter (!!), en gnutta vindpust av Danmark och ett annat liv under helgen ska ut.
Jag avskyr att tömma bilen efter en långresa.

Jag avskyr att ha trötta spagettiben, en välproppad godismage och en hjärna som liksom dunksusar med i takt där vi rullar längs E:4an.
Bara det att vi inte rullar längs E:4an längre - vi är hemma.

Hemma är också bra.
Kattungarna inspekteras under mjauiga protester, vi snabbklipper klorna och kramar alla små tjocka babybarn. De är så SÖTA!!

Och tja, vad vill jag säga med mitt inlägg - jo!
NI ÄR BÄST!
För i det senaste jag skrev till er här i bloggen, var att ni väl kunde vara snälla och hålla tummarna - och det märktes det att ni gjorde. För shit vad vi vann!

Med risk för att vara tjatig så kan jag inte låta bli att skriva det även här, fast vi tapetserat Facebook med det också... Det blir ju lätt så när man har jobbat som en galning för något, och det går i uppfyllelse!

TACK för tummarna hörni!


BIIIIR till Babsan!
MULTICH C.I.B NORDCH SECH NOCH FICH DKCH VDHCH NorwegianW’16 European JW’15 Herbst JW’15
Jean Dark Barbie Girl
Snyggkillen bredvid heter MultiCH Hookie Z Teramonu
Domaren heter Asta Maria Gudbergdottir och kommer från Island

Jaja, jag vet. Detta är en gammal bild, vi ska ta nya... Anyday.
Iallafall, vår lilla plupp, KING, vann juniortitel, cert och blev tvåa bästa hane. Inte illa för en slaning tonåring, knappt torr bakom öronen och bara 10 månader ung!
DKJW-17 Jean Dark King For A Day 

BIR-vinnande mamma Barbies fantastiska son blev tvåa bästa juniorhane och TREA bästa hane,
och dessa tunga vinster i en ung ålder av bara 9 månader! Stort GRATTIS till Eva Carina och Ann-Kristin :) 

Mamma Barbie verkar tycka att titlarna ska hållas in the family -och dottern Jean Dark November Rain avgick med juniorvinnartiteln och resev bästa tik. WOW Malin, Novas framtid blir spännande! 

På den här bilden är våra fyra danska vinnare;
Jean Dark Barbie Girl som blev BIR och Dansk Vinnare
Jean Dark King For A Day som blev Dansk Juniorvinnare och tvåa bästa hane
Kings mormor, Sun-Hee´s I´m A Marionette som blev Dansk Veteranvinnare
Jean Dark November Rain - Dansk Juniorvinnartik

Rosepetterna såklart :) 


Och vad är väl en utställning utan barn - morgondagens hundgalningar.
Har ni sett två så söta? Den ena pigg och glad, den andra lite mer fundersam.
De kamperade ihop, och delade en påse godis när jag dök upp med min mobilkamera. 

De här två rödtottarna log, och ville mer än gärna posera för mig.
Den ena hade myror i brallan och kunde knappt stå still. Hon fick förstås en hjälpande hand av sin lilla handler. 


Jag gillar när next generation syns! :) 


lördag 4 november 2017

Om man inte har något att göra




Ja, om man inte har det, då kan man fylla bilen med bästaste vännerna, schampon, borstar, filtar, godis, saker man inte behöver och saker man behöver.
Och H.U.N.D.A.R förstås!

Sen trycker man gasen i botten, skvallrar, äter godis och vips (det är inte sant, jag skriver så för att det låter roligare än sanningen. Som är att det SUGER att köra hela vägen till Herning) är man framme i Herning, som ligger i Jylland.
Lite trött, lite stelbent och lite full i godismagen sådär som man blir efter drygt 12 timmar i bil. Jo, för vi var förstås tvungna att pricka en olycka som sinkade oss lite också. 

Sen knökar man in sig på två rum, fyra hundar i det ena och sex i det andra, hoppas att hotellet inte ska fatta hur många vi hundmissbrukare egentligen släpar med oss, och så dör vi i sängarna.

Dagen efter smiter jag, slappar för mig själv eftersom vi inte tävlar förrän i morgon, men masar mig iväg nu till finalerna eftersom Liselott just vunnit BIR - baby och ska in i finalen!!

TJOHO!!!

Håller ni tummarna för oss imorgon?


Hela högen väntar snällt på sin frulle 


Annie fattar inte vitsen med att vänta... 


söndag 29 oktober 2017

Det är ju märkligt



Våra H - babysar 💗


Ja, det ÄR ju märkligt, varenda gång, och jag menar verkligen det - VARENDA - gång jag lämnar huset och vi har en blivande mamma och Felicia hemma samtidigt, så måste den här blivande mamman liksom kläcka ur sig sina ungar just då.

Det är liksom som förgjort.
Felicia - dräktig djurmamma - Jeanett ur huset = Ungarna kommer.
Häromnatten var det såklart dags igen.

Lina, vår nakenfis var dräktig, väldigt dräktig kanske jag ska precisera, men eftersom vi bara skulle vara borta två nätter och det inte var helt dags kändes det ofarligt.
Jomenhejsansvjejsan så ofarligt det var.

Den stackars dottern fick återigen agera barnmorska, och det var inte till så få nya världsmedborgare heller!
Den galet stora magen innehöll förstås galet många kattungar, och när jag slog upp mina blå därborta i Danmark möttes jag av söta bilder på ett JÄTTEknippe åttlingar.

Två röda killar och sex flickor, alla paddor och olika kulörer och med och utan vitt. Lite små, som det ju faktiskt ofta blir när det är väldigt många ungar och väldigt trångt inne i en mammamage.

Eftersom det faktiskt var lite ont om plats, tuttar och mjölk i babyboet beslöt dottern och jag att Mamma Molly skulle få två Linabarn till sina redan en veckas skrynkelbarn, och även det gick finfint och båda mammorna är supernöjda med sina bebbar.

Så nu har tre av våra fyra kattmammor fått sina kullar, och i skrivandes stund väntar vi bara på att hårbollen Doris ska nedkomma.
Om det dröjer för länge får jag väl helt enkelt lämna huset.....! 😜




Här ligger Molly med sina G-babysar OCH två av Linas nyfödda flickor.
Om man tittar noga syns storleksskillnaden tydligt. 

Två större barn och en liten ny

En av H-tjejerna